V – ett gulligt parti som ger barn godis
Förr gick jag i Vänsterpartiets förstamajtåg eftersom jag var vänsterradikal i lila, det var på Gudrun Schymans succétid. Schyman tryckte Göran
Persson åt vänster och resultatet blev att V aldrig varit större, tolv procent. Schyman slungade vilt, ideologiskt, hon var bra för V och för samhällsdebatten.
Det fanns en dröm, en vision.
Det är möjligt, rent av troligt, att drömmar och visioner inte går att genomföra i praktiken men utan visioner och drömmar vissnar både människor och partier. Det syns lika tydligt i borgerlighetens förvirrade kris just nu – vad ska vi göra åt våra väljare som föredrar rasisthögern?
Ideologi. Gå till källorna.
I går gick jag i vänsterns tåg från Medborgarplatsen mest av praktiska skäl men med högsta sympati. V är ett väldigt viktigt parti. Där finns den radikalitet som behövs – som krävs – för att socialdemokratin ska minnas sitt dna och inte bli totala moderater. Vem vet, kanske kan de även påverka någon centerpartist. Men bara om V ryter.
Det började regna, jag droppade ur, åt kebab och lyssnade på partiledaren Jonas Sjöstedts tal från Uppsala på SVT Play. Det lät! Sjöstedt var on fire. Äntligen hade han släppt sin enda fråga – den utmärka men ack så tekniska frågan om vinster i välfärden.
Den upplösta arbetsrätten verkar vara hans nya käpphäst. Utsökt, så länge V inte tänker fortsätta som enfrågeparti. Sjöstedt skyllde på högern som ser människor som handelsvaror, så sant, men han attackerade också nuvarande regering för att inte göra tillräckligt och kom med krav på tre reformer för trygga arbeten. Krav. Så ska det låta. Det låter sällan så. Piskan ska vina.
Vänsterpartiet har ett komplicerat läge som stödparti men det är ingen ursäkt för att de slutat tala ideologi och blivit tekniska, nördiga, gulliga. Och därför harvar de på kring sex procent. Inte ens när de i vårbudgeten ordnar glasögon och gratis medicin till barn lyckades de förklara varför: Att barn inte väljer sina föräldrars inkomster. Att vi vill ha ett samhälle där vi tar hand om varandra. Att det finns en stor vacker tanke bakom kraven. Socialism. I stället: älskvärdhet. Vi ger godis till barn. Jaha.
Det duger inte att vara ett gulligt parti som tycker om barn.
Den politiska mittpunkten har förskjutits. En socialdemokrat är vad en folkpartist var när Folkpartiet var socialliberalt. Och V har blivit vad S var då. Ett parti på den yttersta högerkanten har tillkommit som en konsekvens. Det handlar om att ryta att en annan värld är möjlig. Jag tyckte mig höra någon viska det i går.
Sjöstedt behöver behandla alla dagar som att de vore första maj. I demonstrationståg finns passionen, ideologin, slagorden – de enkla plakaten som är toppen på det ideologiska isberget. Men alla andra värdelösa dagar är lika viktiga. Politiskt nörderi skrämmer inga borgare. Godmodighet utmanar inte klassklyftornas makt över samhället.
Tiden har bäddat för V. Publiken finns. De välutbildade radikalerna och socionomerna gick i V:s tåg och spelade trumma.
Det hänger stora röda äpplen som V kan plocka ner.
En annan värld är möjlig. Låt oss höra det igen.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.