Våldet i Mellanöstern leder ner i avgrunden

I februari 1989 uttalade ayatolla Khomeyni sin fatwa över den brittiske författaren Salman Rushdie. Då hade hans bok Satansverserna redan orsakat upplopp bland muslimer i bland annat Pakistan.

I åratal tvingades Rushdie leva gömd för att undvika dödsdomen från det fundamentalistiska prästerskapet i Iran.

I september 2005 publicerade den danska tidningen Jyllands-Posten tolv provocerande karikatyrteckningar av profeten Muhammed. Diplomatiska protester, ekonomisk bojkott och folkliga upplopp. Både tecknare och tidningens personal hotades till livet.

I augusti 2007 kunde Nerikes Allehandas läsare se konstnären Lars Vilks bild av profeten Muhammed som "rondellhund". I Pakistan brände uppretade demonstranter den svenska flaggan, och Vilks hotas till livet.

I oktober 2012 utlöser den arabiskspråkiga trailern till filmen "Muslimernas oskuld" våldsamma demonstrationer runt om i den muslimska världen. I libyska Benghazi attackeras det amerikanska konsulatet med tunga vapen. Ambassadör Chris Stevens och tre andra dödas.

I dag har protesterna fortsatt. Den tyska ambassaden i Sudans huvudstad Khartoum har stormats, i Libanon har en person dödats när en snabbmatsrestaurang stacks i brand och utanför den amerikanska ambassaden i Kairo har polis och demonstranter åter stött samman.

Det är inte svårt att föreställa sig en rak linje från ayatolla Khomeynis dödsdom för 23 år sedan till dagens besinningslösa våld i Benghazi, Kairo och Sanaa. Men linjen är inte rak, utan en spiral på väg rakt ner i avgrunden.

Rushdies författarskap handlar till stora delar om identiteten som indisk muslim i en postkolonial värld. Satansverserna skrevs inte för att provocera fram upplopp eller dödshot.

”Muslimernas oskuld” tycks däremot inte ha något annat syfte än att just skapa konflikt. Den beskrivs som en amatörfilm, fylld av avsiktliga provokationer. Mycket är oklart, som vem som ligger bakom filmen och vem som sett till att den fått spridning.

En sak är dock klar. Extremister både bland muslimer och bland dem som ser islam som ett hot har fått precis det de velat, våld och konfrontation.

Bland ansvariga politiker har fördömandet av våldet mot ambassaderna varit samstämmigt, liksom avståndstagandet från det avsiktligt provocerande innehållet i "Muslimernas oskuld".

Egyptens president Morsi säger att det är en muslimsk plikt att försvara ambassaderna och Ban Ki-Moon slår fast att "ingenting rättfärdigar attackerna och dödandet". FN-chefen säger också att filmen gjorts för att provocera fram "trångsynthet och blodspillan".

Förnuftets röst talar om försoning och förståelse. Frågan är bara om den rösten människor i den muslimska världen, eller i västvärlden, lyssnar till?

Följ ämnen i artikeln