Fem år sedan EU-utvidgningen

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-30

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

HADE EN AVGÖRANDE ROLL Sveriges delegation – chefsförhandlaren Gunnar Lund, utrikesminister Lena Hjelm-Wallén och statsminister Göran Persson – under EU-toppmötet i Amsterdam i juni 1997. Foto: Erik luntang/nordfoto

I morgon har det gått fem år sedan EU fick tio nya medlemmar. Det var ett historiskt tillfälle. Länderna i Central- och Östeuropa bytte definitivt kommunisttidens förtryck mot att återigen vara en del av ett gemensamt Europa.

Sverige spelade en avgörande roll för utvidgningen, inte minst för de baltiska länderna. Jag träffar en av nyckelpersonerna, förra utrikesministern Lena Hjelm-Wallén, över en kopp kaffe.

Hon berättar att balternas plats i EU inte alls var säker i mitten på 1990-talet.

Tyskland, Frankrike och Storbritannien var oroliga för reaktionerna i Moskva.

–?Det fanns på deras sida en viss förståelse för att ryssarna inte ville att Estland, Lettland och Litauen så snabbt skulle byta union, om man säger så.

Lena Hjelm-Wallén hade intensiva kontakter med sin tyske kollega Klaus Kinkel. Det gällde också att få ryssarna att se EU-utvidgningen som en fördel, inte ett hot.

–?Samtidigt måste man hela tiden säga till dem att det är inte ni som bestämmer, fortsätter Lena Hjelm-Wallén.

Sverige drev på för de baltiska länderna inom EU, men ställde samtidigt krav om bättre villkor för den rysktalande befolkningen.

–?Det var ganska jobbiga samtal. Där fick man göra klart att demokratin i Europa

inte kan acceptera att man har andra klassens medborgare. Man får inte ha språklagar som gör det omöjligt att få medborgarskap.

Särskilt svårt var det i Lettland. Dit reste Lena Hjelm-Wallén för att träffa hela

regeringen.

–?Det var en väldigt tuff sammankomst. Ryskan var ockupationsmaktens språk. Invändningarna handlade mycket om att lettiskan är ett litet språk i världen, som det gällde att bevara.

Till en början var Estland det enda baltiska land som fick förhandla. Sverige och Danmark drev på för att alla skulle ha en chans. Det var kontroversiellt, både inom EU och på hemmaplan, säger Lena Hjelm-Wallén:

–?Det handlade om att kämpa ned Carl Bildt. Ibland glömmer man bort det i dag. Carl Bildt tyckte att Estland skulle bjudas in, men inte Lettland och Litauen.

Toppmötet i Luxemburg år 1997 beslöt att alla länder skulle kunna förhandla:

–?Särskilt letterna var otroligt tacksamma mot oss i Sverige.

Det dröjde ändå till det svenska ordförandeskapet år 2001 innan Lettland och

Litauen var ikapp. Anna Lindh och Göran Persson spelade viktiga roller för det.

–?Alla talar så väl om Annas insatser. Hon visste vad hon talade om, hon var diplomatisk, påläst, duktig på att läsa av personer.

I dag har jublet från den 1 maj 2004 bytts i oro för den ekonomiska krisen, som slår särskilt hårt i Östeuropa. Samtidigt har Ryssland skärpt sin politik mot de forna sovjetrepublikerna.

Det är svårt att föreställa sig vad som hänt om de baltiska länderna inte förhandlat klart med EU år 2002.

Irakkriget bröt ut några månader senare och skapade hårda konflikter i EU. Sedan sa Frankrike och Nederländerna nej till den nya konstitutionen år 2004 och

kastade in EU i en institutionell kris som fortfarande bromsar arbetet.

När jag för en tid sedan träffade den förre tyske utrikesministern Joschka Fischer kommenterade han utvidgningen till Central- och Östeuropa:

–?Att ta in alla tio på en gång har visat sig vara ett mycket klokt beslut, i ljuset av utvecklingen i Ryssland.

Lena Hjelm-Wallén kan vara nöjd med sitt arbete. Frågan är hur dagens politiker hanterar den ekonomiska kris, som nu hotar utvidgningens framgångar.

Följ ämnen i artikeln