De iranska kvinnorna utmanar könsapartheid
Ardalan Shekarabi om varför män ska stötta den feministiska revolutionen
Inför onsdagens match mot Frankrike höll det svenska fotbollslandslaget upp en spelartröja med texten: "We are playing for our girls in Iran".
Bilden blev direkt en toppnyhet i Iran, där den pågående revolten mot regimen är inne på sin fjärde vecka.
En revolt som leds av kvinnor.
Allt tog fyr efter att den 22-åriga Mahsa Amini dog i häktet efter att ha misshandlats av moralpolisen. Hon hade inte täckt håret tillräckligt, utifrån landets rigida lagar för vad en kvinna får och inte får göra.
– Bilden på Kosovare som håller tröjan var över hela iranska nyheterna i morse. Man ska inte underskatta värdet av att omvärlden bryr sig.
Det säger socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi, som för tillfället även tagit över tidigare socialminister Lena Hallengrens portfölj i väntan på att en ny regering är på plats.
Men all ledig tid går tankarna till Iran, landet han växte upp i.
Aftonbladets ledarsida får en pratstund med honom i språnget mellan departementsmöten och boksamtal om hans nysläppta bok Korsvägar (Bokförlaget Atlas), skriven tillsammans med journalisten och författaren Jesper Bengtsson.
Nu är det hela folket, och det leds av kvinnorna. Hela upproret har en feministisk utgångspunkt
Boken handlar om Shekarabis uppväxt i förtryckets Iran och om vägen in i det svenska samhället. Från utvisningsbeslut signerat dåvarande statsrådet Mona Sahlin, till hur han kampanjar med samma Sahlin när han ställer upp i EU-valet 2009. Från att leva som gömd flykting till att själv bli statsråd.
Vägar korsas.
Precis som de gör nu när boken släpps.
Boken började skrivas mot bakgrund av protestvågen i Iran 2019. Samtidigt när den släpps i hösten 2022 bryter en feministisk revolution ut i Iran, och Shekarabi har kastats in i en känslomässig berg- och dalbana.
– Det här är den fjärde vågen av stora protester i Iran. Känslor väcks så fort det blir uppror. Det är hopp, människor riskerar sina liv för frihet. Men sen sorgen när den folkliga viljan slås ner brutalt. Regimen sitter på ett enormt våldskapital.
Den första vågen sommaren 1999 leddes av studenter vid Irans universitet. Den väckte tanken om frihet, efter att fundamentalisterna i praktiken haft makten sedan 1981, menar Shekarabi.
Regimen har förlorat den politiska maktkampen om opinionen
Protesterna 2009 samlade miljoner demonstranter i Teheran, men förblev ett uppror för den urbana medelklassen, innan de slogs ner.
Upproren 2019 och 2022 är annorlunda.
– Nu är det hela folket, och det leds av kvinnorna. Hela upproret har en feministisk utgångspunkt, de mest grundläggande kraven ställs av kvinnor. Och männen stöttar.
Det stödet har funnits även tidigare, men inte inom de starkt konservativa delarna av det iranska samhället.
Har det skett en förändring i synen på jämställdhet?
– Ja, definitivt. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att kvinnor tog av sig slöjan och männen stöttade, även i konservativa regioner. Här har det definitivt skett en förändring som började för fem, sex år sedan. Kvinnliga aktivister började ta av sig slöjan, hängde den på en pinne och visade på sociala medier.
De här kvinnorna tar av sina slöjor och går rakt mot polisen, trots att de blir beskjutna. De visar ett enormt mod.
Det fick ett enormt genombrott i ett land där det är förbjudet att organisera sig politiskt. Shekarabi talar om en helt ny medvetenhet kring jämställdhetsfrågan.
– Dessutom finns ett enormt missnöje med hur regimen har skött det iranska samhället. De flesta har fått det sämre, landet har styrts som ett maffiasamhälle. Regimen har förlorat den politiska maktkampen om opinionen, säger Shekarabi.
Vad krävs för att det här upproret ska lyckas?
– Uthållighet. De här kvinnorna tar av sina slöjor och går rakt mot polisen, trots att de blir beskjutna. De visar ett enormt mod. Omvärlden måste visa att vi fortfarande bryr oss. Vi måste engagera oss på samma vis som man gjorde för ANC under apartheid i Sydafrika. Det här handlar om könsapartheid.