En symbol för feminismens problem 2016

Katrine Marçal

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

”Min pappa är feminist”, sa Ivanka Trump, Donald Trumps äldsta dotter, i en av de meningar som summerade det märkliga 2016. Och någonstans där borde vi ha förstått att vi hade trillat ner genom kaninhålet. Ut i Underlandet. Upp var ner, sant var falskt.

Och det spelade ingen roll.

2016 aviserades i förhand som ”kvinnornas år” och slutade med ”sexistiskt twittertroll väljs till världens mäktigaste man”.

Hur gick det till?

Donalds dotter Ivanka Trump är på många sätt nyckeln. Hon symboliserar själva paradoxen.

2016 lyftes fram som året när kvinnorna skulle ta över: Hillary Clinton skulle bli president. Angela Merkel regerade Tyskland sedan över tio år och under sommaren blev Theresa May premiärminister i Storbritannien. I Brasilien fick Dilma Rousseff visserligen avgå och egentligen är de kvinnliga världsledarna väl inte så många, men det var ett väldigt fokus på det. Det pratades kvinnligt ledarskap, sexism och feminism nästan hela tiden. 2016 var året när feminismen blev kommersiell på riktigt.

Det var året när H&M ville ”utmana bilden av vad det innebär att vara kvinna”. Deras reklamfilm samlade feministiska kändisar till något sorts politiskt manifest. Att H&M exploaterar kvinnor och barn i fabrikerna som producerar många av företagets kläder spelar mindre roll.

Fackföreningskvinnor i Kambodja har få följare på Instagram.

Det finns sedan länge ett ord för att använda feminism i reklam: femvertising. Gina Tricot, Hope och Audi ägnade alla sig åt det 2016. Det märkliga var dock att på internet hatades och hotades feminister som aldrig förr, samtidigt som företag efter företag försökte sälja produkter i rörelsens namn.

Revolutionen har privatiserats och marknadifierats. Feminismen har blivit något som omfamnas av kändisar: en del av en modern, glamorös, liberal livsstil. Managementböcker som Sheryl Sandbergs ”Lean In” lär kvinnor att ta för sig i affärslivet, den nigerianska feministen och författaren Chimamanda Ngozi Adichie gör reklam för smink. Och överallt dansar Beyoncé.

Många av oss tyckte att detta var bra. Om företag vill ta politisk ställning: varsågoda! Om bokförlag vill publicera karriärhandböcker för kvinnor: utmärkt! Om kändisar vill komma ut som feminister: heja!

Men det var kanske inte så enkelt.

Det är nu vi måste gå tillbaka till Ivanka Trump. Den 35-åriga affärskvinnan med sina 2 miljoner följare på Instagram är bra på att projicera det liv som går hem i sociala medier. Ett där man går upp klockan halv sex på morgonen, mediterar och tränar för att sedan väcka sina barn och ge dem hälsogröt med linfrön och färska bär. Sedan åker man till kontoret med privatchaufför och kallar det hela för livspussel. Semestern tillbringas poserande med barnen i internationell lyx och till och med restaurangbesök med mannen fotograferas. TITTA VILKEN LYCKLIG KVINNA, skriker Ivanka Trumps Instagram och eftersom ingen längre kan skilja på fiktion och verklighet har hon blivit ”en förebild”.

Dessutom är hon feminist.

Det har hon varit länge.

När Ivanka Trump var liten var hon frustrerad över att hon inte kunde sälja lemonad på trottoaren utanför huset. Det gör många amerikanska barn. Men det går inte om man bor i Trumptornet på Manhattan. Hon försökte utanför familjens sommarhus i stället men där är alla så rika att ingen promenerar. I vuxen ålder har hon lyckats bättre med sin affärsverksamhet: hon är högt uppsatt inom sin pappas företag och säljer egna kläder, skor och smycken. Men hon är lika mycket i underhållningsbranschen som i affärsvärlden (precis som hennes far alltid har varit). Där Donald Trump marknadsförde sig själv som axelvaddad fastighetsmogul med hårda nypor säljer Ivanka Trump in sig själv som modern, instagrammande karriärmamma.

I den identiteten ligger i dag att man ska vara feminist.

Ivanka Trump lanserade förra året sin egen feministiska hashtag #womenwhowork som ville ”förändra för kvinnor som jobbar”. I typisk nutidsanda verkar hennes kampanj främst ha gått ut på att uppmana folk att filma sig själva när de pratade om sina personliga erfarenheter av att vara kvinnor i karriären. Det var även Ivanka Trump som övertalade sin far att lova amerikanska kvinnor sex veckors betald föräldraledighet och
i mars nästa år kommer hennes bok: ”Women Who Work: Rewriting the Rules for Success”.

Frågan är: Blir detta feministbibeln för Donald Trumps nyfascistiska era?

Ivanka Trump har outtröttligt kampanjat för sin far och är en viktig person
i hans övergångsadministration. Att Donald Trump mer eller mindre byggde sin kampanj på kvinnohat verkar inte spela någon roll.

Den marknadsfeminism som Ivanka Trump i åratal har varit fanbärare för verkar fullt kompatibel med Donald Trumps auktoritärt doftande rörelse.

Det är skrämmande. Det blir ett mått på hur mycket feminismen har urvattnats. Vad som brukade vara en rörelse av radikala drömmar riskerar att reduceras till några inspirerande citat på Instagram om att må bra i sin egen kropp. En klyscha om kvinnors rätt att välja vilket liv de vill bland kategorier skapade av män. Rätten för en liten grupp kvinnor att göra karriär och tjäna pengar på samma sätt som priviligerade män gör karriär och tjänar pengar, och lika mycket på andra människors bekostnad. Kvinnors rätt att klä av sig på samma sätt som kvinnor alltid har klätt av sig. Kim Kardashians rätt att ta selfies av sin egen rumpa. Kvinnliga miljonärers rätt att vara miljonärer och företags möjlighet att sälja kvinnofrigörande tvål. Feminism, because you’re worth it!

Genom kaninhålet och ut i Underlandet.

Säga vad man vill om Donald Trumps polare Putin.

Det är i alla fall ingen som går runt och hävdar att han är feminist.