Fadime mördades för andras heder

Anders Lindberg

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

I dag är det tio år sedan Fadime Sahindal mördades av sin egen far.
Hon blev bara 26 år. Hennes brott var att inte följda de normer som
släkt och familj satte upp.

helskärm

Hon vägrade gifta sig med en kusin och blev kär i en svensk kille. Hon
ville leva sitt eget liv.

Jag minns en ung tjej med långt vågigt hår från SSU-Jämtland. Hon satt
i distriktsstyrelsen som bland annat jämställdhetsansvarig och gick
kurs på SSU:s kursgård Bommersvik i Sörmland.

Hennes namn var Fadime Sahindal.

Syftet med kursen var att ge tjejer verktyg att ta större plats i
debatten på sommarens kongresser i SSU och S-studenter.

Jag höll retorikdelen. Vi började med en övning där alla fick tala
kort inför publik. Ämnet var att presentera sig och berätta något
okänt om sig själv.

När hon berättade kunde man höra en knappnål falla. Alla tappade
andan. Efteråt var stämningen spänd.

Hon berättade att hon var hotad. Av sin familj.

Några år tidigare hade hon träffat en svensk kille och blivit kär. I
början gick det bra men förhållandet uppdagades.
Fadime blev då misshandlad och hotad av sin pappa och andra i släkten.
De upplevde sig vanärade av dotterns beteende.

I stället för att ge upp och låta sig kuvas stod hon på sig och
polisanmälde. 1998 dömdes pappan för olaga hot. En av hennes bröder
dömdes för olaga hot, misshandel och övergrepp i rättsak.

Hon tog även kontakt med media. Våren 1998 gjorde journalisten
Marianne Spanner ett program för SVT:s Striptease, dåtidens Uppdrag
granskning, om Fadimes situation.

När Spanner i dag pratar om detta första möte är det som slår henne
hur lite hon förstod av Fadimes situation. Hur långt avståndet till
hennes verklighet var.

Samma känsla har Mona Sahlin berättat om. Även hon fick kontakt med Fadime 1998.
– Som uppvuxen i Sverige med föräldrar som stöttat mig hade jag svårt
att förstå hur en pappa kan tvinga sina döttrar, allt för att
familjens ära ska hållas uppe. Jag, och många andra, har i stället
talat om generella maktstrukturer, berättade hon direkt efter mordet.

Men Fadimes verklighet var även tusentals andra unga invandrartjejers vardag.
Det var det hon berättade om, där på Bommersvik. Att detta var ett
problem som det svenska samhället måste ta på allvar.

Innan hon mördades hade hon även berättat om detta i Sveriges riksdag.

Men det var inte så enkelt. Den feministiska teori som dominerade i
SSU och Sverige såg allt förtryck mot kvinnor som sprunget ur en och
samma struktur.  Att se hederskultur som en särskild form av förtryck
ansågs vara ett sluttande plan mot Sverigedemokraternas retorik.
Mona Sahlin hade börjat ifrågasätta detta, delvis tack vare sin
kontakt med just Fadime Sahindal, och debatten pågick för fullt inom
socialdemokratin och Sverige.

Även flera kvinnor med invandrarbakgrund och inblick i problematiken
gav stöd och försökte lyfta frågorna.

I och med mordet på Fadime tog den debatten på sätt och vis slut.
Ordet "hedersvåld" blev allmängods.

Mordet på Fadime blev en väckarklocka. Mycket har hänt i
samhällsdebatten och myndigheternas arbete sedan dess. Men de
grundläggande problemen kvarstår. Och det som gjorts räcker inte.

Få områden lämpar sig så dåligt för enkla lösningar och populistiska
utspel som integrationsfrågor.

Rädslan att ta i frågorna för tio år sedan berodde på beröringsskräck
på grund av detta. Vi visste inte bättre och var fast i gårdagens
teorier. Men vi hade fel och vi svek.

I dag finns inga ursäkter.

I vårt land är kvinnor och män lika mycket värda och man får älska vem
man vill. Ingen ska behöva välja mellan sin familj och sitt eget liv.
Förtryck och våld i hederns namn har ingen plats.

För det har vi alla ett ansvar.