Ledsen, men Clinton var tyvärr fel kandidat
11 november 2016.
Presidentvalet i USA.
Ibland måste man erkänna att man haft fel.
Jag var orolig för Trump. Men jag trodde verkligen att Hillary Clinton skulle vinna.
Alternativet, det vi lever med nu, var så otänkbart.
Donald Trump gick till val som en fascist för vår tid. En rasistisk, twittrande kändis som hetsar mot kvinnor och invandrare, hotar med våld och föraktar demokrati.
Vi vet ännu inte vad han gör av sina fyra år, och det bästa man kan hoppas nu är att ämbetets tyngd på något sätt kommer att dämpa galenskapen.
Jag tror tyvärr inte ett dugg på det.
Det är en ny era som börjar nu. En tid av global osäkerhet. Och av nödvändighet en tid av politisk mobilisering för alla oss som är livrädda.
För vänstern bör Trumps vinst leda till en tid av omvärdering.
Till att börja med var Hillary Clinton fel kandidat.
Ja, hon har djupa rötter i det progressiva USA. Nej, hon är inte en politisk robot utan hjärta. Men hon var för förknippad med 1990-talets tredje väg i politiken och med det korrupta Washington.
USA är trasigt. Delar av landet är bottenlöst fattigt. Samtidigt har eliterna oavsett politisk hemvist, byggt in sig i välmående enklaver. Politiken har under decennier allt mer korrumperats av pengar och lobbying.
Hillary Clinton var en representant för detta system.
Och visst fanns där ett massivt kvinnohat. Men det var inte avgörande.
Hade Bernie Sanders kunna vinna valet? Jag tror inte det. Han hade inte tillräckligt brett stöd och en person som åkte på smekmånad till Sovjet hade haft det svårt mot den republikanska smutskastningsapparaten.
Men mycket av det han stod för behöver vänstern.
En politik med fokus på ojämlikhet, som slår uppåt.
Ett program för dem som halkat efter. Och inte bara för dem som har det sämst utan även den kämpande medelklassen.
Och kanske viktigast av allt - stenhård självkritik när det gäller hur vänstern svikit sina kärnväljare och själva blivit en del av en ekonomisk och politisk elit.
Dessa dagar pratar vi mycket om de ekonomiska effekterna av frihandel och migration.
Men den verkligt stora revolution som skett de senaste decennierna är att kvinnor klivit ut på arbetsmarknaden. En annan är att allt fler skaffat sig en högre utbildning. En tredje är en massiv förflyttning av arbetskraft från industri till serviceyrken.
Lägg till detta en nyliberal ekonomisk politik som gjort att det ökande välståndet gått till den rikaste procenten, att medelklassen halkat efter och att ojämlikheten sliter isär USA.
Alla dessa förändringar gör att den vita industriarbetarens position ekonomiskt och kulturellt successivt försvagats.
Tidigare var det han som byggde USA:s välstånd. Det var han som organiserade sig i fackföreningar och försörjde familjen. Det var hans röst som politikerna sökte i val.
När människor förlorar sina privilegier vill de ha någon att skylla på. Trump gav dem mexikaner och muslimer.
Valet av Donald Trump måste samtidigt förstås som en rasistisk reaktion mot Obama, en kulturell backlash och en effekt av en ny ekonomisk verklighet.
Det finns en lockelse för vänstern att kopiera delar av Trumps budskap och försöka ge den vite mannen återupprättelse.
Det är en livsfarlig väg politiskt och hopplös strategiskt. Kvinnor, unga och minoriteter är i dag nödvändiga väljargrupper för vänstern. I USA såväl som i Europa.
I stället bör vänstern titta på politiker som Elizabeth Warren, som ägnar sin tid i senaten åt att kritisera brist på regler i banksektorn och hur det drabbar vanligt folk.
Ett svagt ljus i mörkret är att Donald Trump inte vann med en majoritet av rösterna i USA och att de unga valde bort honom helt.
Det finns en majoritet för progressiv politik. Om människor bara känner att det är värt deras tid att gå och rösta.