Kvinnorna måste ikapp

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Avtalsrörelsens upptakt präglades av orättvisorna mellan mäns och kvinnors löner.

LO:s plåga exponerades offentligt.

Innan förbunden i början av december till sist enades tycktes jämställdhetspotten kunna välta planerna på en facklig samordning, redan innan förhandlingarna inletts.

När nu förhandlingarna startat på allvar – också för två av de största kvinnobranscherna – påminns vi om något centralt. Löner och anställningsvillkor är inte frågor facket ensamt bestämmer över. Avtalen är ett resultat av förhandlingar mellan två parter, som inte alltid har samma intresse.

Har lämnat kraven

Kommunalarbetareförbundet presenterade sina avtalskrav, byggda på LO:s gemensamma, redan före trettonhelgen. Förbundet vill ha en löneökning på minst 825 kronor i månaden. Dessutom ställs krav på 166 kronor i en jämställdhetspott och på rejält höjda lägstalöner. Kommunal vill att den som fyllt 18 år ska tjäna minst 16 200 kronor i månaden.

I början av den här veckan lämnade också Handelsanställdas förbund över sina krav. I detaljhandeln där kvinnorna dominerar vill förbundet ha en löneökning på 955 kronor i månaden, av vilket 130 kronor ska användas till en jämställdhetspott. Dessutom ställer Handels krav på att lägstalönerna höjs med drygt 1 000 kronor.

Inte överraskande avvisas fackens krav av arbetsgivarna.

Arbetsgivarna protesterar

Sveriges kommuner och landsting, kommunernas arbetsgivarorganisation, slog omedelbart fast att Kommunals krav är ”för högt”.

Särskilt viktigt ansågs det vara att inte de lägsta lönerna tilläts stiga, och att lönebildningen så långt möjligt genomfördes lokalt.

Också arbetsgivarorganisationen Svensk Handel anser att de fackliga kraven blir för dyra, i varje fall för en del företag. I stället vill arbetsgivarna därför ha större lönespridning och löner som anpassas till det enskilda företaget. ”Lönen skall framförallt sättas individuellt”, förklarade Dag Klackenberg, vd på Svensk Handel.

Fackföreningsrörelsen har, många gånger rättmätigt, fått kritik för att så lite gjorts för att jämna ut lönerna mellan kvinnor och män. Det gäller inte minst de strukturella skillnaderna mellan branscher som utgör problemets kärna, fram-förallt för LO-medlemmarna.

Årets avtalsrörelse visar att kritiken haft effekt. Att LO-förbunden tillsammans accepterat jämställdhetspotter är ett steg framåt. Men facklig enighet räcker inte.

Det är dags att syna motparten.

Höj lönerna

Ökad lönespridning, ytterligare individualisering och större skillnader mellan olika arbetsplatser gör inte arbetslivet mer jämställt. Framförallt måste kvinnors löner få stiga fortare än männens om vi ska få jämställdhet.

Bollen ligger hos arbetsgivarna.

IP