Krisen bär Prada

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

25 juni 2009. Den ekonomiska krisen må vara global, men den slår allt annat än lika. För vissa ser det rent av ut att ljusna.

Modefirman Hermès meddelade nyligen att man börjat föda upp krokodiler i Australien. Dessa ska användas till att möta den ökande efterfrågan på företagets så kallade Birkin bag, en väska i 60 000- kronorsklassen. Tidningen The Guardian konstaterade därmed att lyxproduktsektorn ser ut att återhämta sig: efterfrågan på allt från yachter till designerskor ökar. Lågkonjunkturen bär Prada.

Ny situation kräver nya åtgärder

Samtidigt riskerar den pågående krisen att kasta ytterligare 200 miljoner människor ner i fattigdom, det slog Världsbanken fast i veckan. En situation vars like vi aldrig skådat, den kräver också åtgärder vi aldrig skådat. I går började en stor FN-konferens om vilka institutionella reformer världen behöver genomdriva. Det är Nobelpristagaren Joseph Stiglitz som på uppdrag av FN-chefen Ban Ki-Moon har lett en grupp ekonomer i den så kallade Stiglitzkomissionen.

Pekar på obekväma sanningar

För trots att Victoria Beckham jobbar hårt för att motverka utvecklingen (hon sägs äga 100 Birkin-väskor) beräknas världshandeln i år rasa mer än den gjort sedan andra världskriget. Detta slår hårt mot utvecklingsländerna vars andel i densamma växt från 35 procent 1980 till 57 procent 2007. Samma globalisering som har lyft miljoner människor upp ur misär slår nu lika hårt nedåt. Världen saknar institutioner för att hantera dessa krafter.

Stiglitzkommisionen lägger bland annat fram ett av Ingvar Carlssons gamla förslag: att FN bör få ett ekonomiskt samarbetsråd, med samma makt och legala status som säkerhetsrådet.?? De lyfter även fram en hel del obekväma sanningar, exempelvis att dollarn som reservvaluta missgynnar de fattigaste länderna. Vilket amerikanerna förstås inte vill prata om. Då skulle de få väldiga problem att låna upp till sitt gigantiska budgetunderskott.

Varje land tänker i sin krisbekämpning på vilken effekt denna har på deras egen befolkning - inte de globala konsekvenserna. Krisen är global, men vi försöker bekämpa den nationellt. Och det fungerar inte.

Lösningen måste vara global

När politiker bedömer hur mycket pengar de ska stimulera ekonomin med, gör de det genom att titta på utrymmet i den egna budgeten i relation till hur många jobb åtgärden kan skapa i deras eget land. Och eftersom stimulanser nästan alltid ”spiller över” och skapar jobb i grannländer, kommer politiker på nationell nivå nästan alltid att satsa för lite. Och på ett själviskt sätt.

Joseph Stiglitz utgångspunkt är därför nödvändig: globala problem kräver globala lösningar. Vi måste bygga institutioner som med någon sorts legitimitet kan representera världens alla 192 stater.

Även om vi förstås borde ha gjort det redan i går.