Skandalen blev en läxa om kontroll
Kväveoxid dödar genom att störa andningen. Den kan orsaka överflödig vätska i lungorna och ge dig blodsjukdom. Varje år dör 1 300 personer i förtid i Sverige enbart på grund av kväveoxidutsläpp. Jämför det med runt 400 som dör i trafikolyckor varje år. Eller 87 personer som mister livet av dödligt våld. När smogen ligger som ett grått filter över Paris, London eller Bryssel ska barn och äldre hålla sig inne. Och vuxna låta bli att träna utomhus.
Vi tror gärna att Sverige är rent. Men Sverige är hotat av böter från EU-kommissionen. Vi överträder utsläppsgränserna i bland annat Stockholm, Uppsala, Södertälje och Norrköping. Enligt Världshälsoorganisationen WHO är luftföroreningar ansvariga för sju miljoner dödsfall varje år.
Det är ett av åtta lik i världen. Få företag har lyckats bli kulturella ikoner – varumärken som är något mer än sitt namn och sin logga. Nike, Apple, Harley-Davidson och Volkswagen är alla företag som genom medvetet arbete har blivit bärare av kulturella myter: identitetsskapande berättelser som du kan bli en del av om du köper produkten. Att skriva på ett vitt tangentbord med äpple runt millennieskiftet var inte bara att skriva på en Apple-dator. Det var att vara en del av en kreativ,
liberal, lite rebellisk storstadsidentitet i den nya uppkopplade ekonomin. Det är när varumärken får denna typ av kulturella kopplingar som det går att tjäna riktigt stora pengar oavsett ekonomiskt väder. Det vet nästan alla reklamare. På 1950-talet ansågs Volkswagens så kallade ”Bubbla”, den i dag klassiskt runda bilen, vara en av de absolut fulaste saker som över huvud taget rullat på de amerikanska vägarna. Den var billig och uthållig men också liten och oerhört obekväm. Dessutom fick den folk att tänka på Hitler.
Och detta var en tid när det där att sälja bilar handlade om glamour, status och maskulinitet. Inte Hitler-maskulinitet. Om vackra kvinnor på inoljade motorhuvar och vikten av att ha den absolut senaste bilmodellen med den senaste tekniken från Detroit. Bilen skulle förstås vara stor. Jättestor. Precis som den amerikanska drömmen.
Det var då Volkswagen började göra precis tvärtom. Man fotograferade sina bilar uppifrån, så att de såg ännu mindre ut. Annonsernas rubriker meddelade samtidigt: ”tänk litet” eller ”lev under dina tillgångar”. Motsatsen till den amerikanska drömmen. Volkswagen lyfte fram det funktionella och det praktiska. Man skämtade om sin överdrivet rigida tyska kvalitetskontroll och gjorde uppror mot hela idén om hur man sålde en bil. Volkswagen blev en produkt för alla dem som såg sig själva som för smarta för att gå på bilindustrins glamorösa statusdrömmar. Det var en bil för alla dem som bara ville ha en bil. En bra sådan.
Volkswagen-bussen med sina långhåriga hippies blev snart en bild av sin tid. Det tyska bilmärket en kulturell ikon. Och företaget har sedan dess levt väl på att
vara biltillverkaren som betalar sina anställda väl, uppmuntrar fackföreningar och satsar mer på forskning än design. Det är allt detta som gör den pågående Volkswagen-skandalen så ironisk. Det är lätt att föreställa sig den miljömedvetna medelklassfamiljen: ”Ja, vår bil är en ’ren diesel’, ni vet, tysk ingenjörskonst, inte alls som gamla dieselbilar ...” Och så visade det sig alltså att Volkswagen i sju år ägnat sig åt systematiskt miljöfusk med dieselbilar i USA. Kväveoxidutsläppen har varit mer än 40 gånger högre än tillåtna nivåer. Till Europas ytterligare skam krävdes det dessutom amerikanska Environmental protection agency för att avslöja bluffen.
På många sätt är den pågående Volkswagen-skandalen värre än andra näringslivsskandaler. Omoraliska direktörer, regelbrott och fusk har vi läst mycket om men ”goda” europeiska företag som på detta sätt medvetet för sina konsumenter bakom ljuset på ett sätt som bokstavligen dödar folk, det är inte helt vanligt.
Skandalen sätter samtidigt ljus på problemen med lobbying inom EU. Billobbyn är, efter banklobbyn, den absolut mäktigaste i Bryssels korridorer. Årligen spenderar industrin 20 miljoner euro på att påverka EU:s olika organ. Hälften av den summan står de tyska giganterna för. Volkswagen, Daimler och Opel.
Den pågående skandalen kom inte som en blixt från klar himmel. Forskare, miljö- och konsumentorganisationer har länge påpekat att något måste vara fel. De stora skillnaderna mellan utsläpp när bilar testkörs mot när de kör under verkliga förhållanden tydde på att något var konstigt. Både den europeiska kommissionen och den tyska regeringen var informerad om att det existerade teknik som när den installerades gjorde det möjligt att fuska under utsläppstester. Men inte gjorde de något. 2007 godkände EU en lagstiftning som skulle tvinga tester för kväveoxidutsläpp att utföras på riktiga vägar. Men billobbyn gjorde vad lobbyister gör i dessa lägen: allt för att sinka implementeringen. Reglerna kommer inte på plats förrän 2017. Tio år efter beslutet. Volkswagen-skandalen är inte bara en historia om en respekterad europeisk biltillverkares moraliska förfall, eller ett klassiskt varumärke i sin värsta förtroendekris någonsin. Det är lika mycket en läxa om vikten av politiska regleringar och kontroll. Samt att dessa regleringar formuleras av någon annan än de företag som är tänkta att leva efter dem.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.