Snällhet räcker inte när världen brinner
Ondska. Godhet. Undergång. Katastrof.
Orden vi beskrivit 2016 med är stora. Frågorna som väckts är många gånger existentiella.
När skeendena i världen känns övermäktiga blir det lätt att antingen ge upp helt eller retirera in i ett samtal om privatmoral.
Den politiska debatten i Sverige har denna höst pendlat mellan två poler. Å ena sidan konservativa systemförsvarare som avfärdar hänsyn till eventuellt mänskligt lidande som känslopjunk.
Å andra sidan de som försvarar omtanke och goda handlingar i det lilla, människa till människa.
Att håna godhet är en iskall och farlig tankefigur.
Ett samhälle som håller ihop
Ett politiskt samtal som stannar vid om det är bra eller dåligt att vara snäll kommer inte leda någon vart.
Frågan är hur vi bygger ett samhälle som håller, och håller ihop.
Statsvetarprofessorn Johannes Lindvall skrev i höstas en artikel i Sydsvenska Dagbladet om ansvarsetik som princip för politiskt beslutsfattande. Lindvall refererar till sociologen Max Webers budskap att den som ger sig in i politik inte alltid kan handla absolut moraliskt. Det krävs kompromissande mellan olika intressen och värden.
Om detta är det lätt att hålla med. Det intressanta var hur texten tolkades. Sammanfattningsvis lästes den av regeringen och konservativa ledarsidor som ett försvar för omsvängningen i flyktingpolitiken, inklusive de regler som förhindrar familjeåterföreningar.
Vuxet ansvar mot barnsligt blåögd naivitet, ungefär.
Jag vill hävda en alternativ hållning, som bottnar i både ideologi och personliga erfarenheter.
De apatiska barnen
För ett antal år sedan jobbade jag som politisk tjänsteman på Finansdepartementet. Detta var tiden när frågan om de apatiska flyktingbarnen låg på regeringens bord. Jag var en liten kugge i ett stort maskineri men satt med på ett antal sammanträden där frågan diskuterades. Jag minns så väl hur samtalen och tongångarna gick: vi måste lyssna på expertisen, Sverige klarar inte det här, föräldrarna till barnen ljuger.
Jag har många gånger de senaste åren tänkt på det som hände då och hur lätt det var för det politiska maskineriet att kompromissa bort dessa barns rättigheter.
Politikeryrket är svårt och hedervärt. Och precis som Lindvall skriver så karakteriseras beslutsfattandet av svåra kompromisser.
Och ja, det är farligt med ett samtal som hävdar att sådana är tecken på ondska.
Sverige – ett lyckat politiskt experiment
Men det är lika farligt med en diskussion som inte ser att politik också är en kamp om vems rättigheter som värderas, och hur.
Hur man än mäter så är Sverige ett lyckat politiskt experiment. Titta på jämförelsetal över tillväxt, sysselsättning, hälsa eller lycka och döm själva.
Det som skapat dessa politiska framgångar är vare sig välgörenhet, systemförsvar eller särskilt ansvarsetiska politiker. Det är människors strid för sina och andras rättigheter.
Denna kamp har i sin tur etablerat den spelplan och de krav som politiker sedan framgångsrikt kompromissat om.
Nödvändigt agerande
Ja, Sverige behövde agera under flyktingkrisen förra hösten. Men nej, den kompromiss besluten landade i blev inte bra. Sveriges ekonomi är urstark samtidigt som flyktingmottagandet är det lägsta på sju år.
I det läget fortsätter vi att döma flyktingar som redan är i Sverige till åratal av utanförskap och passivitet genom tillfälliga uppehållstillstånd. Runt om i landet sitter människor från splittrade familjer, dömda till en tillvaro i oro och förtvivlan.
Det är katastrofalt för integrationen och oförenligt med den barnkonvention Sverige i andra lägen hyllar.
Vad vi sällan pratar om är att detta också undergräver centrala värden i den svenska politiska modellen. Nämligen den geniala insikten om att jämlikhet inte bara gynnar mig, utan alla. Att universella rättigheter bygger tillit, denna hårdvaluta för framgångsrika samhällen.
Familjeåterförening handlar inte om snällhet
Att försvara de svenska ”systemen” är därför inte att stänga ute människor från gemenskap och framtidstro, utan att ta strid för motsatsen.
Att hävda rätt till familjeåterföreningar och möjlighet till full delaktighet i det svenska samhället handlar inte om att vara snäll, även om det naturligtvis bottnar i en ideologisk hållning om människors lika värde.
Solidaritet, detta vackraste av ord, har inget med godhet att göra.
Det handlar om något mycket enklare.
Nämligen att göra vad man kan för att ta ansvar för det gemensamma. I vetskap om att det är vägen till en bättre värld både för dig och mig.