Rysk propaganda fyller mejlboxen
I mars 2004 följde jag med min dåvarande chef Laila Freivalds till Ryssland för att besöka den ryske utrikesministern. Jag var politiskt sakkunnig på utrikesdepartementet och alltså en av ministerns närmaste medarbetare.
Samma dag som regeringsplanet lyfte från Bromma flygplats publicerade Dagens Nyheter en debattartikel av den ryske utrikesministern Igor Ivanov med rubriken ”Ryssar i Lettland är rättslösa”.
DN var stolta över sin ”exklusiva” artikel och svenska medier missade helt poängen. Ryssland hade fått stark internationell kritik för hur de försökte påverka de självständiga baltiska staterna. Laila Freivalds kom till Sverige fem år gammal som flykting från just Lettland. Det var detta Igor Ivanov ville kasta in i diskussionen.
Det var oförskämt, och väldigt ryskt.
Jag tänker på episoden när jag läst min e-post de senaste dagarna. Den fylls av konspirationsteorier om USA, Syriens president Bashar al-Assad och giftgasattacken 21 augusti.
Avsändarna heter saker som Bengt, Jens, Johan och Lena.
Det krävs inte särskilt mycket research för att ta reda på var informationen har sitt ursprung. Direkt efter gasattacken sköljde en våg av desinformation genom internet.
Jag fick exempelvis säkert 100 mejl från upprörda läsare som efter gasattacken kunde berätta att Carla del Ponte från FN minsann sagt att det var rebellerna som låg bakom.
Det visade sig snart att Vremja, ryska Aktuellt, hade haft ett inslag om just detta någon dag innan. Carla del Ponte är en högt respekterad schweizisk åklagare och om uppgiften vore sann skulle det självfallet undergräva trovärdigheten i påståendet att den syriska regeringen ligger bakom attacken.
Problemet är bara att det uttalande som spreds gjordes i maj, om en annan, tidigare, attack. Avståndet mellan ryska statstelevisionen om min mejlbox var dock inte så långt.
Den ryska taktiken blev tydlig när Vladimir Putin i går skrev en debattartikel i Syrienfrågan i New York Times.
Ryssland brukar alltid reagera mycket skarpt på synpunkter utifrån om rysk politik, men de har inga problem att själva lägga sig i inrikespolitiken i andra länder.
På nätet har det uppstått en ohelig allians mellan högerextremister och gamla vänsterradikaler som vidarebefordrar rysk statspropaganda som RT.com och ”Rysslands röst” som om de vore sanningar. Konspirationsteorier, som ofta även inkluderar Israel och diverse dolda krafter, florerar.
Moderna konflikter avgörs lika mycket på slagfältet som i ett ständigt informationskrig. Rysslands statliga desinformation är självklart en del i detta.
Problemet är att den svenska naiviteten också har blivit det.