Staten måste äga Vattenfall
25 juli 2013
Vattenfall
När ett helägt statligt företag erkänner att det förlorat värden på 30 miljarder kronor är det inte så konstigt om idén att staten ska äga företag ifrågasätts. Tisdagens chockbesked från Vattenfall utlöste mycket riktigt de vanliga reflexerna hos alla som egentligen aldrig gillar gemensamt ägande.
”Politikerna” – tydligen alla politiker – har ännu en gång visat att de inte kan sköta företag.
Det är begripligt, men ändå alldeles fel. Problemet med Vattenfalls strategi de senaste 15–20 åren har nämligen inte varit för mycket politik, utan för lite politik.
Ansvaret är Maud Olofssons
Styrningen av Vattenfall har varit loj, eller rent ansvarslös. Det gäller inte minst det katastrofala köpet av Nuon.
I går gjorde Peter Norman klart att Maud Olofsson kommer att få bära det politiska ansvaret. Samtidigt försökte han framstå som klädsamt överslätande, sannolikt för att slippa anklagas för att smita från ansvar.
Det påminner inte så lite om hur statsministern lät Sten Tolgfors ta smällen efter avslöjandet av planerna på en saudisk vapenfabrik.
Norman har lärt sig en del om politiskt hantverk.
Borde handla om Sverige
Det har aldrig funnits politiska argument för att svenska staten – och svenska skattebetalare – skulle ta risker i tysk kärnkraftsindustri eller holländska gaskraftverk. Köphysterin följer snarare de senaste årtiondenas direktörslogik.
När det gäller Vattenfall borde frågan om statligt ägande inte alls gälla tyska, brittiska eller holländska investeringar. Den borde handla om svensk energipolitik och svenska naturresurser.
Det är därför demokratiskt valda politiker inte borde avstå från kontrollen över resurser som den svenska vattenkraften eller de vinster den genererar.
Energi är nämligen inte vilken vara som helst, och produktionen av el inte vilken tillverkning som helst. Tillgången till el är en grundförutsättning för det moderna samhället, och omställningen till en hållbar produktion en av våra största miljöutmaningar.
En framtidsfråga
Det handlar om gemensamma naturresurser, om infrastruktur – ett område där marknaden ständigt misslyckas – och om framtiden.
Just därför behövs ett starkt, statligt, Vattenfall med tydliga politiska ägardirektiv och en uppgift att bidra till en långsiktig energipolitik i Sverige.
När bolaget nu delas upp i en nordisk och en kontinental del öppnar, återskapas möjligheten för just ett sådant Vattenfall.
Att det dessutom behövs en regering som verkligen vill föra en långsiktig och hållbar politik på energiområdet är faktiskt ett ansvar för väljarna.