”Jimmie moment” när tågen slutade gå i tid
Låt inte SD vara de enda som tror på förändring
NÄSSJÖ Stationen har julskyltat, i flaggstängerna utanför hänger ljusslingor. Den varma korven på Pressbyrån är samma kabanoss med mörkt bröd och samma senap som alltid. Vädret är obestämt grått.
Nässjö i Småland är en av dessa platser jag nästan aldrig haft ett ärende till. Men i veckan var jag där igen. Tåget var – naturligtvis – sent. Bussen hade – naturligtvis – gått. Och ersättningsbussen fanns inte där tågpersonalen pekat.
Jag var, som så ofta förr, strandad och skulle missa en avtalad tid. Denna gång med ett gäng LO-medlemmar i Ädelfors utanför Vetlanda.
Det var då jag insåg det: jag har helt enkelt gett upp. Min känsla är inte ilska, bara uppgivenhet. Jag bokar mina tågbiljetter men räknar egentligen inte med att komma fram. Vilket jag alltså inte heller gjorde.
Begreppet ”Jimmie moment” myntades av högerdebattören Kajsa Dovstad i Göteborgsposten. Hon hade varit i Gävle och försökt köpa köttbullar men istället hittat en närbutik med skyltar på arabiska och ”hela smådjur” i frysdisken.
”Jag är i Sverige, ett Sverige som inte känns svenskt. Och jag gillar det inte”, skrev hon. Närbutiken blev hennes ”Jimmie moment” då hon instinktivt kände att SD hade rätt.
I helgen har Sverigedemokraterna kongress i Västerås, eller ”Landsdagar” som det heter i partiet. Jimmie Åkesson är Sveriges mäktigaste politiker. Lika många vill rösta på honom som på Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna – tillsammans.
Jag tror Kajsa Dovstads har både rätt och fel. Självklart finns de som upplevt ett ”Jimmie moment” i kulturkrockar de inte har kunnat hantera.
Men jag tror det stora bakom SD:s framgångar är något annat: längtan efter ett Sverige som fungerar igen. Efter den tid som flytt.
Längtan efter tåg som går när de ska, brev som kommer fram och vårdcentraler med lediga tider som går att boka. Längtan efter känslan av att allt inte är en enda röra. Av ordning.
För sanningen är att Sverige har gått sönder. Inte för att någon närbutik har ”hela smådjur” i frysdisken utan på grund av politik. Sedan 80-talet har avregleringar och åtstramningar i omgångar urholkat välfärdsstaten, låtit infrastrukturen förfalla och fördelat om resurser från vanligt folk till en liten grupp superrika.
Hade ens SD suttit i riksdagen utan Fredrik Reinfeldts utförsäkringar och sänkta a-kassa?
Och allt har skett i fullt dagsljus.
I ”Kapitalets ordning – hur ekonomer skapade åtstramningsdoktrinen och bakade väg för fascismen” (Verbal förlag 2023) av nationalekonomen Clara E. Mattei tecknar hon effektivt en bild av ideologin bakom det vi nu ser hända.
Åtstramningspolitiken handlade aldrig bara om att spara pengar utan lika mycket om att disciplinera och kontrollera arbetarklassen. Den är ett försvar för en ekonomisk ordning de allra flesta förlorar på men även ett värn mot kraven på politisk förändring i sig.
Vanligt folk får lära sig att de sporras till att jobba bättre av sänkta reallöner, sänkt A-kassa och sänkt sjukförsäkring medan rika istället arbetar mer om de får höjd lön och stora skatteavdrag.
Det är aldrig tvärt om.
Clara E. Mattei, som har rötter i Italien, analyserar Italien och Storbrittannien under och efter första världskriget. Kriget, konstaterar Mattei, gjorde att arbetet värderades upp. Helt enkelt för att krigsinsatsen var omöjlig annars.
När allt fler män skickades till fronten fick de som fanns kvar i industrin en starkare ställning. När även kvinnorna kallades till maskinerna hände samma sak med dem.
Efter kriget ville högern och näringslivet återställa ordningen. Det var där och då åtstramningsdoktrinen föddes. En idé som sedan återkommit varje gång arbetarklassen stärkt sin ställning och reformer genomförts.
Nu ser vi samma sak igen. Och väldigt konkret i Sverige. Under pandemin öppnade staten plånboken vilket ändrade den politiska dynamiken, nu ska det därför stramas åt igen.
Pengar finns, kapitalskatterna är till stor del avskaffade och statsskulden är rekordlåg. Men det ska stramas åt i alla fall. Det är därför ingenting kommer att fungera i framtiden heller, inte tåg, inte post, inte civilförsvar, inte elen och inte välfärden.
Åtstramning är viktigare.
Och Riksbanken har rekordsnabbt höjt räntorna. Löntagarna skräms att inte kräva mer och vi vänjer oss vid hopplösheten. Ingenting går att göra. Ingen annan ekonomisk politik är möjlig.
Men det är den. Pengar finns, som sagt. Men inte där de behövs.
Jag tror de stora vinnarna, både på att så mycket inte längre fungerar och på själva känslan av hopplöshet, är Sverigedemokraterna. Inte för att de har några lösningar. I praktiken är de ju själva ett regeringsparti och ansvariga för situationen.
Men för att de verkar tro på politikens möjligheter att ändra samhället. Övriga partier erbjuder inga reformer, inga visioner och ingen färdriktning.
Det finns självfallet något djupt orättvist i detta. SD bidrar i regeringsställning till att öka klyftorna och att problem förblir olösta. Sedan driver de ökade klyftorna väljare i armarna på SD.
Men politik är sällan rättvist.
”Någonting håller på att gå sönder i Sverige” var Socialdemokraternas budskap i valet 2014. Och när vänstern var samhällskritisk istället för teknokratisk så vann Stefan Löfven valet.
Jag längtar efter en sådan vänster igen. Där jag står på Nässjö station. Jag är inte ensam där. Utan del av en folkrörelse av tålmodiga, huttrande tågresenärer på stationer från norr till söder. Väntande på tåg som aldrig kommer. En folkrörelse av apati. Jag tror att den skulle lyssna på en sådan vänster.
Till slut blev jag upplockad av Håkan från IF Metall som kör Volvo och skulle åt ”ungefär samma håll”. Vissa saker fungerar trots allt i Sverige.