Det blir inga granater, Tiktok tog all ström
Norsk ammunitionstillverkare kan inte bygga ut
Det är bråda dagar hos ammunitionstillverkaren Nammo i Raufoss drygt tio mil norr om Oslo. Företaget ägs gemensamt av den norska staten och det statskontrollerade finska företaget Patria.
Nammo beskriver sig själv som en av världens ledande tillverkare av ammunition. Listan över produkter omfattar allt från finkalibriga patroner till automatgevär till 15,5 centimeters granater för haubitsar. Drömmen för en kvartermästare på humör för spontanshopping.
Just nu skriker världen efter Nammos produkter. Företagets presschef säger att efterfrågan är 15 gånger större än normalt. Det ukrainska försvarets artilleri slukar massor av ammunition. EU har bestämt sig för att leverera en miljon granater inom ett år.
Dessutom vill alla arméer fylla på sina förråd.
Det är Svenska Dagbladet som berättar om ruschen hos Nammo. Företaget skulle vilja bygga ut produktionen i Raufoss, men det går inte. Det finns nämligen inte tillräckligt med el i trakten kring sjön Mjösa.
Vill Nammo tillverka fler granater är det bara att ställa sig i kö
Några mil bort, i Hamar, bygger företaget Green Mountain serverhallar åt Tiktok. Den el som finns tillgänglig är redan tingad för att lagra videoklipp åt appens unga användare.
Vill Nammo tillverka fler granater är det bara att ställa sig i kö, enligt det lokala elbolaget.
Det går att diskutera prioriteringen. Säkerhetssituationen i hela Europa har försämrats dramatiskt. Den ukrainska armén slåss för sitt lands frihet, och för en säkerhetsordning som också omfattar oss. Ändå prioriteras serverhallar för filmer på husdjur och skämtvideor framför försvarsindustrin.
Kontrasterna i Raufoss är dramatiska, men problemet är inte unikt för Norge.
Jag har hört representanter för nya gröna industriföretag berätta liknande historier i Sverige. Planer på stora produktionsanläggningar som både skulle bidra till den gröna omställningen och ge massor av jobb har fått ställas in. Elen har redan varit tingad, för datajättarnas serverhallar.
Det fanns en tid för inte så länge sedan när en etablering från Google, Facebook eller något annat globalt IT-företag utgjorde varje kommunalråds dröm. Prestige, framtid och modernitet. En chans att sätta sin ort på kartan.
Idag är jag inte så säker på att stämningen är likadan. Serverhallarna kräver arbetskraft när de byggs. Väl på plats slukar de egentligen bara en massa ström. En anonym förutsättning för något som händer någon annanstans.
Jag inser naturligtvis att världen måste ha serverhallar. Precis som de ukrainska soldaterna behöver ammunition och europeisk fordonsindustri måste få tillgång till batterier. Men jag är inte säker på att först till kvarn är det bästa sättet att prioritera.
Och jag tror inte svenska kommunalråd borde vara lika snabba att lova bort sin el som man har varit.