Enighet löser inte skolans problem
Efter flera månaders försening kunde friskolekommitténs ordförande Lars Leijonborg – gissa om han saknat kamerablixtarna – officiellt presentera ett förslag i onsdags. I praktiken enades de fyra regeringspartierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet redan för två veckor sedan om att skärpa villkoren för friskolorna.
Det blir större öppenhet, hårdare kontroll från Skolinspektionen, meddelarfrihet för personalen. Små steg, men i rätt riktning. Dessutom vill kommittén utreda hur ägarnas långsiktighet ska kunna prövas.
Behovet har illustrerats under de veckor som gått sedan kommittén gjorde sin kompromiss. John Bauer-koncernens haveri visar vad som händer när skolor blir spekulationsobjekt. Så länge vinsterna rullade in stod riskkapitalisterna i kö, när det blev problem valde de att ta pengarna och ge sig av.
Bilden av friskolorna som småskaliga, lyhörda och nyskapande har blivit allt svårare att förena med verkligheten. Uppgörelsen i kommittén är antagligen avsedd att utgöra ett slags punkt i en skoldebatt som blivit allt besvärligare för friskoleentusiasterna.
Så kommer det dock inte att bli. Trots det eniga betänkandet återstår politiska skillnader. Miljöpartiet – och Socialdemokraterna – vill ha en hårdare reglering av själva syftet med skolföretagen.
Socialdemokraterna tycker dessutom att kommunerna måste få ett större inflytande när nya skolor etableras.
Det räcker för att den politiska debatten ska fortsätta. Men framför allt är det verkligheten som kommer att tvinga de politiska partierna att fortsätta att tala om skolan, och om friskolorna.
För även om friskolekommittén tar steg i rätt riktning är det små och mycket försiktiga steg. Det här kommer inte att stoppa segregationen, eller vända de fallande studieresultaten.
Och det är trots allt det skoldebatten måste handla om.