Bostadsbristen är politiskt sabotage
23 FEBRUARI 2016. Bostadsbristen
”Det finns ingenstans att plugga.”
Tjejen jag träffade i Rosengård strax före jul ville inte ha sitt namn i tidningen. Hon ville hålla fokus på skolan. Varje dag tog hon sig till andra sidan stan för att läsa naturprogrammet på en av Malmös bästa gymnasieskolor.
Sängen stod bakom ett färgglatt draperi i köket där den trängdes med två sovplatser till småsystrarna.
Familjen på sju personer bodde sedan många år tillbaka i tre rum med kök, och där läxorna skulle göras blandades matos med barnskrik.
Det är en tragedi att avståndet är så stort mellan det politiska samtalet och just de ungar som borde vara dess måttstock.
I går rapporterade SVT att det råder bostadsbrist i 250 av landets kommuner. Det är en fördubbling på fem år. Enligt Boverket behövs 700 000 nya lägenheter de närmaste tio åren. För att klara det skulle byggtakten behöva vara dubbelt så hög som i dag.
Myndigheten har även varnat för att smittspridning riskerar att öka i trångboddhetens spår, och att fattiga barn inte har möjlighet att leka hemma eller göra läxor.
Hela det politiska Sverige diskuterar nu högerns kampanj för lägre löner. Det är något rörande över hur roligt alla verkar tycka att det är. Äntligen en klassisk politisk konflikt mellan höger och vänster! Alla vet exakt vad de tycker och att det stora svaret på Sveriges problem egentligen inte alls finns här.
Samtidigt denna bostadskris.
I Sverige 2016 bor folk i garderober, bland kackerlackor och till ockerhyror. Eller så flyttar de inte dit de vill, trots att de fått drömjobbet. Flyktingar tränger ihop sig som packade sillar för att komma nära släktingar och anställningsmöjligheter.
Det är inte bara en social katastrof. Det är extremt uselt för ekonomin.
Många kommuner gör sitt bästa för att öka takten i byggandet, men på andra ställen håller man emot.
I bostadspolitiken finns vetomöjligheter på alla nivåer. Det skulle dock kunna lösas om de stora partierna valde att sätta landets bästa främst.
Just nu verkar det vara precis tvärtom.
Svensk politik har blivit ett slags skådespel, ett lajvande av normalitet.
Alla låtsas att regeringen bestämmer och att oppositionens jobb är att gnälla från läktaren.
Men verkligheten ser inte ut så. Vi lever i ett parlamentariskt undantagstillstånd där Alliansen tillsammans med Sverigedemokraterna kan blockera vad de vill. Ska större problem lösas så måste förhandlingar till.
Nu sitter regering och opposition i bostadssamtal, men de utspel som hittills har kommit handlar mest om vad den ena eller andra vägrar att gå med på.
För att lösa bostadskrisen skulle det behövas en lång rad saker. Andrum från många av de regler som begränsar byggandet.
Möjligheterna till överklagande av byggprojekt borde begränsas och det kommunala planmonopolet ses över. Systemet med eget boende, EBO, resulterar i dag i att asylsökande koncentreras till vissa orter, som Malmö och Södertälje. Det skulle behövas ett statligt stöd till nyproduktion av hyresrätter. Och en skattereform.
Framför allt behövs en verklig vilja att göra upp.
Inte poserande inför kärnväljare, inte fingerpekande och politiskt sabotage.
Ansvaret ligger lika mycket på regering som opposition och om bostadskrisen inte löses så är båda sidor skyldiga.
Priset kommer i form av högre arbetslöshet och sämre integration. Det betalas i första hand av människorna i överfulla lägenheter och alla de som inte kunde flytta till det där jobbet.
Och så barnen, de som så förtvivlat skulle behöva en lugn vrå att göra läxorna i.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.