Lekande barn är ingen marknad
Näringslivets kommentarer till Ilmar Reepalus förslag om försiktiga vinstbegränsningar för privata välfärdsbolag har inte varit nådiga.
Ett frontalangrepp och ett hinder för företagens utveckling. Ett allvarligt ingrepp som urholkar incitament och inleder marschen mot offentliga monopol.
På ett rent filosofiskt plan kan vreden kanske begripas. För en troende marknadsliberal är det ekonomisk egennytta som får jorden att snurra och samhället att fungera.
Att begränsa välfärdskapitalisternas vinster är att ifrågasätta hela samhällsordningen.
Men välfärden är inte i första hand någon marknad. Den är lektioner för skoleleverna, en förskolegrupp som leker i snön och hemtjänst som kommer för att hjälpa en äldre människa. Den är läkarbesök och kompetenta sjuksköterskor, äldreboenden och mödravård.
Välfärden är sådant som är alltför viktigt för att överlämnas åt marknadskrafter. Därför betalar vi den tillsammans, och därför kan det inte vara en mänsklig rättighet att göra vinst på vård, omsorg eller undervisning.
Svenskt Näringsliv beskrev i går “läckaget av skattemedel” som försumbart. Men för riskkapitalbolag och koncerner är vinsterna inget de tänker försumma. Enligt Reepalus utredning handlar det om mellan fyra och fem miljarder om året.
Det är pengar som kunde ha gått till fler anställda, mer personalutbildning eller bättre löner.
Vanliga människor och väljare, också långt in i borgerlighetens led, begriper det. Tre fjärdedelar av svenskarna tycker att det behövs en reglering av vinsterna, många anser att utdelningar borde stoppas helt.
Politiker och partier som gör det till sin uppgift att försvara välfärdskapitalisternas rätt att göra obegränsade vinster har sannerligen ingen lätt uppgift framför sig.