Män flyr – kvinnor stannar
29 november 2015
Flyktingkrisen
1 av 5 muslimer känner sympati för jihadister” vrålade den brittiska kvällstidningen The Sun i veckan.
Onekligen en skrämmande tanke. Det finns tre miljoner muslimer i Storbritannien, detta innebär alltså att 600 000 sympatiserar med militanta islamister. Huh! Ingen vill ge sig ut i Londons julhandel med sådan statistik i bakhuvudet. Emellertid var det hela inte sant. Kvällstidningen hade baserat sitt påstående på en mindre telefonundersökning där en av fem hade svarat ja på frågan om de kände ”sympati” eller ”viss sympati” för unga muslimer som åker till Syrien. Spörsmålet gällde med andra ord alla sidor i konflikten.
Även de som åker för att slåss mot den så kallade Islamiska staten, eller för den kurdiska saken, eller vad det nu kan vara. The Sun fick be om ursäkt. Och valde att göra det i en pytteliten tidningsnotis.
Samtidigt har den republikanske presidentkandidaten Donald Trump fortsatt sina verbala attacker mot flyktingar i USA. ”Varför flyr dessa unga män i stället för att stanna i Syrien och slåss?” undrade han.
Och någonstans kan man tycka att folk får bestämma sig: om muslimer som uttrycker sympati för folk som slåss i Syrien automatiskt är jihadister samtidigt som muslimer som vägrar att slåss i Syrien också automatiskt är jihadister, ja då är det onekligen väldigt svårt att inte bli klassad som jihadist om man är muslim.
Efter attackerna i Paris har länder som Storbritannien, Kanada och USA emellertid fått en ny diskussion om terror kopplad till just flyktingar. Många av flyktingarna är unga män, vilket tas upp mer och mer.
Kanadas nye liberale premiärminister Justin Trudeau gick till val på att välkomna 25 000 syriska flyktingar innan årets slut, men i veckan meddelade han att planerna inte längre gäller ensamstående män. Bara familjer, kvinnor och barn. Här i Europa har diskussionen om den manliga övervikten i flyktingströmmarna hittills handlat mindre om risken för terror och mer om de bredare konsekvenserna för samhället.
Enligt FN är 62 procent av alla asylsökande som har tagit sig till Europa i år män, 22 procent är barn och bara 16 procent är kvinnor. För Sveriges del är könsbalansen särskilt skev bland de ensamkommande tonåringarna, 91 procent av dessa är pojkar.
Det är lätt att undra: Drabbas inte kvinnor av krig? Jo, naturligtvis. Av de 2,1 miljoner registrerade flyktingarna i Egypten, Irak, Jordanien och Libanon är 50,5 procent kvinnor. Det är emellertid främst män som reser vidare till Europa, i hög grad för att det är så farligt. Bristen på lagliga vägar in slår mot kvinnor, du kan inte söka asyl på ambassader och du kan inte flyga. Det är dessutom dyrt att betala smugglare och kvinnor tenderar att ha mindre resurser. Kvinnor riskerar dessutom i mycket högre grad att utsättas för sexuellt våld på vägen. Allt detta gör att männen själva gör den farliga resan, många för att sedan kunna ta hit sina familjer på säkrare vägar. Andra män kommer ensamma för att de helt enkelt kan.
Feminister har länge diskuterat asyllagstiftning och asylprocesser från ett könsperspektiv. Själva flyktingdefinitionen är skapad efter andra världskriget med en i hög grad manlig politisk dissident i åtanke. Någon som har blivit torterad, förföljd eller fängslad i sitt hemland och som därför har sökt sig till ett nytt.
Den förföljelse som kvinnor upplever ser ofta annorlunda ut, den tar oftare plats i den privata sfären och blir därför mer osynlig. Dessutom är det alltså svårare för kvinnor att över huvud taget ta sig från sitt hemland, själva grunden för att definieras som flykting. Just med tanke på kvinnorna är det särskilt tragiskt att FN:s flyktingorgan UNHCR har så ont om pengar. Organisationen behöver 37 miljarder per år, men har bara fått 15. Matransonerna för syriska flyktingar i Libanon och Jordanien har fått skäras ner och FN:s sjukvård har fått stängas i stora delar av Irak vilket gjort att miljoner interna flyktingar står helt utan tillgång till läkare. Det är därför bra att den svenska regeringen har ökat anslagen till UNHCR med 75 miljoner kronor inför nästa år, men mer behöver göras – av stater, privatpersoner och näringsliv.
Könsobalansen i flyktingströmmarna diskuteras tyvärr ofta i rasistiska stereotyper. Främlingsfientliga partier försöker skrämmas med att det nu kommer horder av mörka, virila, unga, män som för det första inte alls behöver skydd och för det andra samtliga riskerar att bli terrorister. I själva verket är förstås unga män den grupp som riskerar att tvångsrekryteras till de olika sidorna i det syriska inbördeskriget just nu. Det är lätt att förstå varför de flyr. Den kanadensiska politiken, att prioritera familjer och barn, är enkel att känna sympati för men den har också sina problem. Den 19-årige pojken vars familj nu flygs till Kanada, kommer att lämnas ensam kvar i Mellanöstern. De homosexuella män som verkligen behöver skydd från militanta islamister kommer att ha mycket svårt att få det. Och så vidare. Samtidigt finns det naturligtvis alla skäl att analysera flyktingpolitiken utifrån kön. Om vår europeiska politik slår särskilt hårt mot kvinnor, vilket mycket talar för att den gör, finns det all anledning att förändra den. Inte främst i relation till en uppjagad diskussion om terror, men en om feminism och rättvisa.
Hur, ja det är nästa fråga.