Låt inte EU välja en passiv Burmapolitik

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

EU kan spela en större roll i Burma. Men bristen på samordnad utrikespolitik och politisk vilja sätter käppar i hjulet.

Valet till EU-parlamentet borde vara ett tillfälle att kräva en tydligare politik av EU.

Burmas militärjunta skulle helst se att omvärlden glömde bort landets brist på mänskliga rättigheter och i stället fokuserade på investeringar och handel. Sånt som kunde berika juntans medlemmar.

Ändå har generalerna en närmast unik förmåga att påminna omvärlden om sina övergrepp.

Rättegången mot Aung San Suu Kyi är bara det senaste i raden av exempel. Hon sitter kvar på Inseinfängelset, trots att husarresten formellt tycks ha upphävts. I vintras dömdes flera demokratiaktivister till livstid i fängelser som nu hyser över 2 000 politiska fångar.

Samtidigt fortsätter övergreppen mot de etniska minoriteterna. Organisationen Thai Burma Border Concortium, TBBC, presenterade nyligen en rapport som visar hur juntan systematiskt förtrycker, driver på flykt, våldtar och dödar i landets gräsområden.

När EU:s företrädare, bland dem Carl Bildt, träffade de sydostasiatiska ledarna i Asean krävde man gemensamt Aung San Suu Kyis frihet. Detta framställdes i svenska medier som att man ”skärpte tonen” mot Burma.

Jag är inte lika säker. Det var en framgång att även Kina var med på kravet. Men ord kommer knappast att fälla juntan.

EU skulle kunna agera med större kraft. Efter munkarnas uppror 2007 införde EU skärpta sanktioner. Fler av Burmas ledare förbjöds att resa till EU och fick sina tillgångar i Europeiska banker frysta.

Samtidigt sade EU att ytterligare sanktioner skulle införas om juntan vägrade inleda en dialog med demokratirörelsen.

Juntan vägrade, men några fler sanktioner blev det inte.

Nu säger Carl Bildt att han inte tror på sanktioner som metod. Grupper som Human Rights Watch och Burmakommittéer över hela världen är av en annan åsikt. De vill att det franska oljebolaget Total lämnar Burma. De kräver att EU inför skärpta förbud mot finansiella transaktioner. USA har sådana, och en del av Burmas finansrörelser har flyttat till EU-området.

De kräver även ett EU-ja till bistånd över gränsen från Thailand. De människor som utsätts för juntans övergrepp i gränsområdet är helt utan hjälp från omvärlden. Det enda sättet att nå dem är över gränsen. Bistånd mot juntans vilja.

I allt detta spelar EU-parlamentet en roll. Parlamentet har inte ansvar för utrikespolitiken, men kan trycka på de andra EU-institutionerna och medlemsstaterna. De svenska kandidaterna till parlamentet får gärna deklarera hur de ställer sig i den här frågan. Tror de på EU:s möjligheter att påverka Burma? Eller väljer de en passiv linje?