Diskriminering drabbar faktiskt alla kvinnor
I alla avtalsrörelser på 2000-talet har lönediskrimineringen av kvinnor varit den svåra frågan, i alla fall för LO. De fjorton medlemsförbunden har helt enkelt haft olika syn på hur löneskillnaden mellan kvinnor och män - i arbetaryrken skiljer det i genomsnitt 3 000 kronor - ska jämnas ut.
När Karl-Petter Thorwaldsson i onsdags förklarade att LO-förbunden den här gången får ge sig in i vinterns avtalsrörelse helt utan gemensamma krav exploderade på sätt och vis den konflikten. Diskrimineringen av kvinnorna hade än en gång satt käppar i de fackliga hjulen, och den här gången fick det hela ekipaget att välta.
LO abdikerar
LO-ledningen tvingades abdikera och överlämna ansvaret för att hålla samman lönebildnigen till direktörerna på Svenskt Näringsliv. Dystert, men kanske inte helt oväntat.
Ändå var det nog några som höjde på ögonbrynen när tidningen Arbetet avslöjade hur det gick till när beslutet fattades. Det tycks nämligen som det var LO:s två största förbund - IF Metall och Kommunal - som tillsammans fällde ledningens kompromissförslag.
Inget av förbunden kunde gå med på ledningens förslag att kopiera den senaste avtalsrörelsens krav på en låglönesatsning. Däremot var IF Metall redo att backa upp Kommunals krav på en särskild satsning på undersköterskorna. Plötsligt krackelerar bilden av kvinnor som kräver jämställdhet och män som gör motstånd en smula.
Den som vill förstå vad som hände måste fundera över ordet värdediskriminering. Kort används det för att beskriva att yrken där en majoritet av de anställda är kvinnor nästan alltid har sämre villkor och lägre lön än motsvarande yrken där mest män jobbar. Så långt är alla överens. Det är när man ska bestämma precis vem som är värdediskriminerad problemen startar.
Tvingas stå ut med deltid
Kommunal, och IF Metall, tycker inte att det kan handla om alla kvinnor i alla kvinnodominerade branscher. Diskrimineringen handlar inte om låg lön, utan om fel lön i förhållande till ansvar och utbildning. Det är därför Kommunal valt att peka ut undersköterskorna som i vart fall borde ha lika mycket betalt som industriarbetarna. Dessutom hoppas förbundet förstås att en koncentrerad insats verkligen skulle göra skillnad.
Å andra sidan, när vi vet att alla stora kvinnodominerade avtalsområden för LO-medlemmar faktiskt har löner under medellönen för arbetare och nästan alla mansdominerade avtalsområden har löner som ligger över medellönen är det kanske befogat att tala om värdediskriminering av alla kvinnor. Det är förstås så många andra LO-förbund resonerar.
Och mitt emellan gick alltså samordningen i kvav.
Nu återstår att samla ihop spillrorna och göra det bästa av situationen. Kommunal kommer att driva kravet på högre löner till undersköterskorna. Andra vill säkert se låglönesatsningar som i praktiken blir satsningar på kvinnorna.
Båda skulle behöva lyckas, för vi kan faktiskt inte ha en situation där kvinnor tjänar mer än tio procent mindre än män och dessutom tvingas stå ut med osäkerhet och ofrivilliga deltider, år efter år.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.