Det blev året då media tappade en generation
Efter 20 000 döda tror många unga att SVT bara ljuger om Palestina
För två veckor sedan sköts Alon Shimriz, Yotam Haim och Samer Talalka ihjäl av israelisk militär. De närmade sig trupperna med bar överkropp och en vit flagga i handen.
Men sköts i alla fall.
Deras namn och bilder publicerades i tidningar i hela västvärlden. Militären inledde snabbt en utredning som kom fram till att det hela varit ett misstag.
Alon Shimriz och Yotam Haim hade kidnappats av Hamas från kibbutzen Kfar Aza och Samer Talalka från Nir Oz. Alla var gisslan.
Jag skriver ut deras namn eftersom jag vet vad de hette. Jag vet också att Samer Talalka hade ett rött hårsvall. På bilden i tidningen håller han en hundvalp medan han sorgset betraktar någonting strax till vänster om fotografen.
Vit flagg är en tydlig markering om att någon inte strider. Sannolikt en av mänsklighetens allra mest erkända symboler. Ändå. Pang.
Jag förstår raseriet över det som hände. Jag förstår tidningarnas rubriker.
De tre som sköts är tre för många. Men det är något som skaver. Varför vet vi inte namnen på nästan någon av de omkring 20 000 som hittills har dödats inne i Gaza? Siffrorna är lite osäkra. Det kan vara 30 000 om man även räknar barnen under rasmassorna.
Jag ser bilder på vissa av dem i min mobiltelefon. Som döda i vita svepningar. Namnlösa. De är för många att skilja åt. Kriget i Gaza har också blivit ett bildernas krig.
X, tidigare Twitter, verkar luta åt Israels sida medan Tiktok tar palestiniernas parti. När man följer båda blir man en smula snurrig.
Svensk media hamnar – som vanligt – hos X.
Samtidigt får en hel generation unga sin information från Tiktok och där har Israel sedan länge förlorat informationskriget. SVT, radion och de stora tidningarna betraktas i bästa fall som lögnare, ofta som irrelevanta.
Ett beskt piller för ”gammelmedia”. Skildringen av konflikten mellan Israel och Hamas kan ha blivit spiken i kistan för förtroendet i en generation framöver.
Det jag tror skaver mest i medias rapportering från kriget är att vi inte verkar se alla människor som lika mycket värda. Vissa har namn och ansikten, en livshistoria och en framtid som togs ifrån dem. Andra blir bara en grå massa. Svept, tyst, död.
Jag har själv hela hösten brottats med hur vi ska skriva på Aftonbladets ledarsida.
Hamas terrordåd 7 oktober påminde mig först och främst om IS framfart. Samma fruktansvärda övergrepp mot civila och samma nästan rituella förnedring av försvarslösa människor. Allt filmat och gjort till ”content” i sociala medier.
Detta utstuderade våld mot civila är inte möjligt att försvara eller att relativisera. Oavsett vad man tycker om den västerländska kolonialismens historia, USA:s invasion av Irak eller Israels ockupation av västbanken och blockad av Gaza.
Hamas är ingen ”befrielserörelse” lika lite som IS var det. Israel har både rätt och skyldighet att försvara sin befolkning mot detta.
Men Israel har gått för långt. Med omkring 20 000 döda, varav 70 procent kvinnor och barn, blir allt prat om ”proportionalitet” provocerande. Så många dödas helt enkelt inte om man tar hänsyn till civila liv, till kvinnor och barn.
Staten Israel grundades 1948, det är i år 75 år sedan. Som alla andra stater har man rätt att leva inom säkra och erkända gränser. Men den rätten har även det palestinska folket. Och så länge Israel ockuperar Västbanken och östra Jerusalem, så länge blockaden av Gaza fortsätter kommer det aldrig bli så – för någon av dem.
Ockupationen förändrar både offer och förövare. Krigets svartvita logik sprider sig i hela samhällskroppen.
Och i dagens ruiner växer morgondagens soldater upp.
Ett första steg för att bryta spiralen av död, våld, terror och lidande vore att verkligen börja se oss själva i andra. Att ge alla ett namn. Att se båda sidors lidande.
I Sverige och i svensk debatt verkar vi hittills vara helt oförmögna till detta. Det är därför regeringen kommer undan med att göra mest ingenting och prata om ”proportionalitet”.
Det som behövs just nu är permanent vapenvila. Att vapnen tystnar och att hjälpen kan komma fram. Men då krävs att övriga EU-länder och USA på allvar kräver det.
Av vår egen regering förväntar jag mig inte längre någonting. Det gamla slagordet ”En svensk tiger” fick tyvärr en ny funktion 2023.
Som utrikespolitisk doktrin.