Skilsmässa är enda vägen för Postnord
Det löser inte allt men vi slutar blöda pengar till Danmark
I fyra månader gick Tycko Strandgård utan brev. Därför var han utan batterier till hörapparaten, missade nästan att förnya körkortet och hamnade hos inkasso för första gången i sitt 83-åriga liv.
I den här världen kan inget sägas vara säkert, utom döden och Postnords haveri. Det har så klart flera orsaker men ett av de främsta är dålig ekonomi.
Skurken i dramat är – Danmark.
Danska posten led nämligen av stora förluster. Och större skulle de bli: danskarna gick över till digitala brevlådor och tusentals brevbärare blev av med jobbet. De hade rätt till tre års lön vid uppsägning. I samma veva klev Maud Olofsson (C) upp på scenen och slog ihop den svenska posten med den danska.
I praktiken forsar svenska pengar söderut för att rädda det danska kaoset.
De som hamnar i kläm är Tycko Strandgård och andra som missar fakturor och tid hos läkare.
Posten måste inte gå dåligt bara för att vi skickar allt färre brev. Paket köps hem som aldrig förr. Posten kan gå runt med fler paket och färre brev om staten går in med pengar, som många europeiska länder redan gör.
Istället får Postnord knappt ihop sin grundbemanning. Det betyder att posten blir ännu mer sårbar för dåligt väder och trassel med leveranser av fordon och reservdelar.
De som hamnar i kläm är Tycko Strandgård och andra som missar fakturor och tid hos läkare. Förra året bommade Postnord kravet att högst fem procent av breven får ta längre än två arbetsdagar att leverera. Kring 50 miljoner brev kom för sent.
Avgifter för missade räkningar och läkarbesök är det sista folk behöver just nu. För att inte tala om risken för medborgares hälsa om viktiga undersökningar skjuts upp på framtiden.
Räcker det verkligen att pumpa in lite mer pengar och skära bort den danska delen av Postnord för att posten ska funka igen? Det vore lite väl enkelt att hoppas på det. Larm har bland annat kommit om ohållbart arbete, som Postnord mött med att varna visselblåsare.
Men så länge de inte ens har råd att bemanna sina fordon kan vi nog inte räkna med att arbetet blir särskilt hållbart.
Det går också att invända att privata bolag kan köra paket istället för att vi gemensamt ska finansiera posten. Redan idag syns problem med det: alla sträckor som inte lönar sig ratas av bolagen. Vill vi att posten ska nå hela Sverige måste staten axla ansvaret och det kräver att vi begär skilsmässa från Danmark.
Vem städar då upp i Maud Olofssons röra? Finns det någon fråga där det går att vinna röster av arga människor måste det ju vara posten. Partier från vänster till höger borde tävla om att bygga upp den statliga kronjuvelens status igen. Det vore konstigt om politikerna inte märkt ilskan som posten väcker.
Kanske har de bara inte fått sina batterier till hörapparaten än.