Politiska konflikter – men inte prestige
Alla är överens om att skolan måste
prioriteras
Efter alla helgdagar, klämdagar och mellandagar återgår politiken nu så smått till vardagen. Många hade nog trott att den just nu skulle bestå i valförberedelser, men så blir det som bekant inte. I stället för kampanjplaner får regering och riksdag arbeta vidare med frågor som skolan, arbetslösheten och ohälsan.
Efter decemberöverenskommelsen varnade många för att den politiska debatten skulle begravas i ett enda väldigt samförstånd. I värsta fall skulle Sverigedemokraterna kunna framstå som den enda egentliga oppositionen.
Blockpolitiken lever
Det ser knappast ut att bli problemet. Svensk politik saknar inte grundläggande motsättningar i frågor om jämlikhet, trygghet eller samhällets ansvar och de senaste dagarna har vi fått flera exempel på att blockpolitiken är mer livaktig än på länge.
Redan innan riksdagsledamöter och ministrar hunnit avsluta sin julledighet har inbjudningar till samarbete kring både integrationspolitiken och skolan presenterats och avvisats, tämligen bryskt.
Skolan måste prioriteras
Inget fel på oppositionens politiska kampvilja där inte. Frågan är bara, handlar grälen om grundläggande politiska idéer? Eller handlar de om symboler och käpphästar som blivit ett slags politisk identitet?
Ta skolfrågan som exempel. I måndags manade tre ministrarna – Gustav Fridolin, Helene Hellmark Knutsson och Aida Hadzialic – till samarbete.
Det ministrarna föreslog kan förefalla okontroversiellt. Politiska reformer på skolområdet ska bygga på modern forskning och vara väl förankrade hos dem som arbetar i skolan. Och för att undvika att kursen läggs om efter varje val borde de om möjligt bygga på samförstånd.
Ingen ifrågasätter i dag att skolan har problem, och trots att Björklund gång på gång utlovat en vändning syns den ännu inte till. Därför är också alla, från vänster till höger, eniga om att skolan måste prioriteras.
Ändå avvisar moderater och folkpartister ministrarnas invit. Partierna surar över att kommunerna ska få ett större inflytande över privatskolorna och lovar att driva en kraftfull oppositionspolitik med planerna på en tioårig skolplikt som bas.
Det är prestige
Att den tioåriga grundskolan i praktiken är genomförd sedan snart 20 år och att ingen ifrågasätter att reglerna för friskolorna måste skärpas spelar i det sammanhanget ingen roll.
Det är, om vi ska vara ärliga, inte politik. Det är prestige.
Och lika säkert som att svensk politik i dag behöver tydliga politiska alternativ är nog att vi inte behöver fler strider om symboler och prestige.