En diktators reträtt?
Efter månader av förhandlingar blir det en uppgörelse om maktdelning i Zimbabwe.
Den åldrade diktatorn Mugabe blir kvar som president, men tvingas acceptera oppositionsledaren Morgan Tsvangirai som premiärminister.
Men vad betyder egentligen uppgörelsen? Och kommer Mugabe, som styrt landet med järnhand i snart tre decennier, verkligen acceptera att demokratiska krafter fattar de avgörande besluten?
Jag träffade Morgan Tsvangirai första gången för sju år sedan. Det var på Limhamnsfältet i Malmö under en festival med socialdemokratiska ungdomsförbund från hela världen.
Tsvangirai var tidigare facklig ledare i Zimbabwe och hade nära band till den internationella arbetarrörelsen. Han talade om behovet av reformer i sitt hemland och önskade en dialog med Mugabe. Vid den tiden hade Tsvangirais parti MDC för första gången klivit fram som en seriös utmanare till det styrande Zanu PF.
Men någon dialog blev det inte. Tvärtom valde Mugabe att skärpa förtrycket ytterligare. I stället för att genomföra en fungerande jordreform delade han ut stora jordbruksmarker till sina egna kompisar. Säkerhetspolisen sprängde tidningspressar i luften för att tysta medierna och dödade och fängslade många av dem som engagerade sig i MDC. Inflationen är i dag elva miljoner procent och matbristen närmast total.
Vid de unga socialdemokraternas möte i Malmö 2001 medverkade även Sydafrikas president Thabo Mbeki, som vid den tiden gav sitt helhjärtade stöd till Robert Mugabe och inte ens bemödade sig om att träffa Zimbabwes oppositionsledare.
På frågan vad han skulle säga till Mbeki om de möttes på festivalområdet svarade Tsvangirai: ”Jag skulle kalla honom för min broder, och så skulle jag be honom besöka mitt hemland för att se med egna ögon vad som håller på att hända.”
Till slut insåg Mbeki att stödet till Mugabe inte kunde vara ovillkorligt. Han har fungerat som medlare i förhandlingarna om en samlingsregering. Efter David Zumas frikännande i Sydafrika kan det bli Mbekis sista betydande insats som president.
För inte så länge sedan misshandlades Tsvangirai av polisen. Nu ska han vara med och styra Zimbabwe.
Eller kanske inte.
För det första måste han försäkra sig om att det är på allvar. Mugabe är en maktspelare som inte dragit sig för några metoder när det gällt att behålla makten. Han har manövrerat ut all intern och extern opposition.
För det andra måste Tsvangirai övertyga sin egen rörelse om det lämpliga i att styra tillsammans med samma krafter som dödat och misshandlat MDC:s medlemmar. En avgörande fråga blir vem som får kontrollen över landets militär och polis.
MDC tycks få majoritet i regeringen, men detaljerna i det nya avtalet blir offentliga först på måndag. I skrivande stund har Mugabe inte kommenterat uppgörelsen.
Tills vidare finns det i alla fall skäl att vara positiv. Zimbabwe kan ha tagit ett första steg mot försoning.