För stockholmare är Skåne blott en saga
Nej, i Malmö dricker man inte smoothies av gåsblod och ålfett
Våra tungor låg långt bak i munnen när vi vandrade på Stockholms gator. Våra r skorrade.
Det fanns inga tvivel om vår härkomst. Ändå var servitören lite försynt när vi klev in på restaurangen.
– Kommer ni från Skåne?
– Ja.
– Vad kul! Vi har en kille som jobbar i köket, han kommer också från Skåne. Jag går in och hämtar honom.
Lite förvirrat tittade vi i sällskapet på varandra.
Servitören kom tillbaka med sin skånska kollega. Nöjt stod han och tittade på vad han åstadkommit: en skånsk återförening. Människor i exil som nu funnit varandra, allt tack vare honom.
Vi skulle stå i evig tacksamhetsskuld efter att han lokaliserat en förlorad snapphane. Sent skulle skåningarna glömma denna storslagna stund, tänkte han nog.
Konturerna av Nobels fredspris började ta form framför hans ögon.
Scenerna som sedan utspelade sig var nog något av en besvikelse för servitören.
Alla kämpade för att hålla igång samtalet. Vi försökte hitta någon gemensam nämnare utöver våra tungrots-r med skåningen från köket.
Vi ville vara stockholmsservitören till lags, men den jovialiska stämningen uteblev. Formerna av fredspriset suddades långsamt ut för servitören. Luften gick ur honom.
En före detta kollega till mig, stockholmare, tyckte det var ofattbart att jag och en annan kollega, skåning, kunde höra skillnad på våra dialekter. Jag kommer från Malmö, han från Ängelholm. Det skiljer åtta-nio mil mellan städerna.
Det är ungefär som att stockholmare inte skulle höra om någon kom från Västerås.
365 år har ni haft på er att förstå oss, att lära känna oss. Framför allt har ni haft 365 år på er att sluta se oss som några exotiska sagoväsen.
Men ni verkar fortfarande tro att vi dricker smoothies av gåsblod, ålfett och skånsk akvavit till frukost. Att vi i smyg har tavlor av det danska kungahuset hängandes i våra vardagsrum. Att vi har svin som bökar i våra trädgårdar.
Även om allt ovan låter ganska mysigt är jag ledsen att behöver göra er besvikna. Gemene skåning lever inte i en saga.
Vi tillhör Sverige lika mycket som Södermanland och Uppland.
2024 är året då jag hoppas att stockholmare slutar tro att universum cirkulerar kring er. Att ni slutar tro att andra delar av landet bara existerar för att ni ska ha några pittoreska ställen (läs: Österlen) att semestra på.
Det som utspelade sig på restaurangen är inte en så stor grej, kanske du tänker. Måhända att du har rätt. Men jag vill ändå att vi gör ett litet tankeexperiment och frågar oss om det omvända hade kunnat ske? Att någon i Malmö skulle mötas av ett gäng stockholmare och säga: “Vi har en stockholmare som jobbar här, låt mig gå och hämta honom så ni kan få prata.”