Vem för vidare arvet efter Anna Lindh?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-10-13
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Kim Jong II brydde sig bara om USA. Varför skärper Bush tonen och riktar så många vapen mot mitt land? frågade Nordkoreas diktator sina europeiska gäster.
En enda fråga handlade om något annat. Skulle det gå att göra ett officiellt besök i Sverige?
”Persson duckade och slingrade sig med raffinerad politisk skicklighet”, berättar Chris Patten i sina memoarer.
Besöket i Nordkorea var ett gott försök men det avgörande är hur USA agerar, menar den tidigare EU-kommissionären.
Nordkoreas påstådda kärnvapenprov vrider rustningsspiralen ännu ett varv. Hökarna i USA ser sina hotbilder bekräftade.
Omvärlden har ännu inget samlat svar på Kim Jong Il:s provokation. Samtidigt har nedrustningsarbetet tappat fart. USA säljer kärnteknik till Indien och vill inte pressa Israel om landets atomvapen.
Chris Patten beklagar i ett annat kapitel att USA ensidigt bröt ABM-avtalet när George Bush gav klartecken för ett missilförsvar. Han beskriver ett möte i Washington år 2001: ”Med Anna Lindh modigt i ledningen tog vi upp frågan med Condoleezza Rice?? Vi fick en skarp utskällning.”
Vad hade hänt om USA i stället vänt sig till övriga länder, via FN och multilaterala avtal, för att möta hotet från enskilda ”skurkstater”? Då hade kanske nedrustningen haft en bättre chans.
På tisdag håller Chris Patten den årliga Anna Lindh-föreläsningen i Lund.
Läsare mejlar och efterlyser en skarpare socialdemokratisk röst i utrikespolitiken.
I valrörelsen kunde Fredrik Reinfeldt tala om små skillnader. Det är inte sant, men det blev lättare att påstå när den socialdemokratiska regeringen tappade sin tydliga utrikespolitiska profil efter Anna Lindhs död. Kritiken av Bush och Putin blev mindre skarp, de ideologiska konflikterna i Europapolitiken tonades ned. Trots att socialdemokraterna har ett bra internationellt program och att Carin Jämtin gjorde ett utmärkt arbete på sina områden.
Nedtoningen berodde inte så mycket på Laila Freivalds, som hade en svår uppgift, eller på Jan Eliasson som hade kort tid på sig. Snarare på att maktbalansen inom regeringskansliet försköts.
Anna Lindhs syn på Mellanöstern, George Bush och kvartalskapitalismen var kontroversiell även internt. Kanske mer i Göran Perssons närmaste krets än hos statsministern själv.
Svängningen från en linje med rötter hos Olof Palme till en försiktigare politik var en av den förra mandatperiodens större politiska förändringar. Ändå har den diskuterats ytterst lite, kanske därför att den hör samman med ett mord som berör många djupt.
Utrikespolitiken borde ändå ingå i socialdemokratins eftervalsanalys. Effekterna av en global ekonomi, farliga militära uppdrag utomlands och USA:s agerande vid sidan av FN kan bli stora frågor inför 2010 års val.
Hur kommer nästa partiledare att förvalta arvet efter Olof Palme och Anna Lindh?
Handelspolitiken blir en av de första ideologiska striderna. I alla fall om Maria Borelius får sitta kvar.
Jag är minst lika bekymrad över hennes syn på sitt uppdrag som över skattefusket. Borelius verkar tro att handelspolitik bara är att kränga varor och tjänster. Vart tog de fattiga ländernas utveckling vägen?
Det blir inte bättre av att hon kritiserat Kyotoavtalet och tvivlar på växthuseffekten.
Jag ser fram emot den första debatten mellan Thomas Östros och Reinfeldts mörkblå handelsminister.