Lisbet Palme har skäl att vara kritisk
Femton år efter mordet på Olof Palme träder Lisbet Palme fram. Hon är mycket kritisk till rättsväsendet. Domarna i hovrätten trodde inte på hennes vittnesmål och frikände Christer Pettersson.
– Ingen har granskat hovrättsdomarnas ojävighet, säger hon till Dagens Nyheter och låter antyda att det skulle ha handlat om politiskt jäv.
– Det här är ett helt befängt angrepp, säger Olof Bremberg, hovrättsråd, till TT.
Alldeles befängt är det nog inte. Jag satt med i Palmekommissionen under ledning av Sigvard Marjasin och minns hur vi diskuterade det spänningsförhållande som hade funnits mellan hovrättens ordförande Birgitta Blom och Lisbet Palme. Om det berodde på olika politiska sympatier, Palmeförakt eller något annat är svårt att veta. Men att relationen dem emellan inte var den bästa kan många som följt rättegången intyga.
Lisbet Palmes kritik gäller dock hela rättsprocessen: den usla polisutredningen under Hans Holmér, de taffliga vittneskonfrontationerna, alla läckor till medierna och så vidare. Efter min tid i kommissionen förstår jag hennes upprördhet. Det var mycket som gick snett i mordutredningen.
”Efter hand tappade Lisbet Palme fullständigt förtroendet för Hans Holmér”, skriver Ulf Dahlsten i sin nyutkomna bok ”Nirvana kan vänta”.
I medierna beskrevs hon som besvärlig med drottningfasoner. Somliga kallade henne ”änkenåden”. Plötsligt tycktes det gamla ”Palmehatet” drabba även Lisbet.
I själva verket var kanske hennes krav på bättre ordning och ”särbehandling” ett utslag av misstro mot en sjabblande mordutredning.
– Rutinerna var primitiva och ogenomtänkta. Det var fruktansvärt rörigt och många kunde se de personer som fördes i väg till konfrontation, berättar Lisbet Palme för DN.
I samband med vittneskonfrontationen då Lisbet Palme pekade ut Christer Pettersson sa hon att det syntes vem som var alkoholist. Detta har tolkats som att hon i förväg fått reda på att den misstänkte var alkoholist.
I resonemangen i Palmekommissionen hette det att åklagaren skulle ha givit henne uppgiften i förväg. Men även medierna hade skrivit om att den misstänkte var en alkoholiserad man. Lisbet Palmes replik ansågs således underminera trovärdigheten i hennes vittnesmål.
Ulf Dahlsten skriver dock att uppgiften om den alkoholiserade mördaren kom från Lisbet Palme själv. Hon hade i förhör med Hans Holmér beskrivit mördarens utseende men också uttalat sig ”som psykolog” och hävdat att mördaren måste ha varit alkoholiserad. Hans rörelsemönster tydde på det, ansåg hon.
Polisutredningen läckte ständigt till medierna. Så även Holmérs förhör med Lisbet Palme.
Man ska komma ihåg att hon hela tiden trodde att mördaren hade utländsk bakgrund. ”Han såg ut som en kroat” lär hon ha sagt timmarna efter mordet. Hon går alltså inte till vittneskonfrontationen i tron att hon ska möta en svensk.
Ändå pekar hon ut Christer Pettersson.
Och så fäller hon den olyckliga repliken om vem som syntes vara alkoholiserad. Ulf Dahlsten beskriver detta som ”psykologen som försökte skydda sig själv”. Hon hade svarat som en psykolog som analyserade situationen, inte som det chockade vittne hon var.
– Nu kommer de aldrig att tro mig, sade hon djupt olycklig till Dahlsten efteråt.
Varför har Lisbet Palme valt att inte uttala sig på alla dessa år? Det är inte konstigt. Hon lämnar sitt vittnesmål. Hon är övertygad om vem mördaren är. Men hon blir inte trodd, snarare misstänkliggjord. Vad mer kan hon göra utan att betraktas som rättshaverist eller privatspanare?
Lisbet Palme har tagit sitt ansvar. Det är mer tveksamt om alla i rättsväsendet har gjort det.