Stockholmarna får inte bli gisslan
Behovet av socialdemokratin är som störst i den region där socialdemokratin är som mest frånvarande. Klyftorna mellan rik och fattig är större i Stockholm än någon annanstans i Sverige. Och i samma region har partiet tappat tio procent sedan valet 2002.
Att hävda att socialdemokratin i Stockholm inte behöver förnyelse är därför inget annat än vansinne, definitionen av det sistnämnda är som bekant att göra samma sak om och om igen men förvänta sig ett nytt resultat.
I dag uppfattas vänstern som att den varken vill eller kan svara på de specifika problem som finns i Stockholm och därför är det utmärkt att en högljudd debatt om storstäderna har tagit fart. Problemet är sättet på vilket den förs.
Det har nämligen inte handlat om vad det bör innebära att vara socialdemokrat i Sverige 2010. Om att bredda denna identitet till att innefatta fler än de redan frälsta (samt de i Stockholm arbetarekommun infödda, ingifta och uppfostrade). Det har handlat om vad en mytisk mittenväljare vill eller inte vill.
Socialdemokratin har konstaterat att den måste nå Stockholms lättrörliga medelklass (vilket är korrekt) men sedan har man bråkat om vad denna medelklass tycker, inte vad man själv tycker. Man har tagit storstadsväljarna som gisslan och använt dem som slagträ i en intern debatt om politisk inriktning.
Men om Nalin Pekgul vill höja skatten så bör Nalin Pekgul lägga fram argumenten för varför hon vill höja skatten, inte som på DN debatt häromdagen gömma sig bakom en analys av att detta är vad den mytiske medelklassväljaren mest av allt önskar sig i julklapp. Man måste våga säga vad man menar och mena vad man säger.
Vi som gillar friskolor bör tala om varför vi gillar friskolor. Inte gömma oss bakom metaargument om att: man-måste-vara-för-friskolor-om-man-vill-ha-någon-som helst- chans-att-vinna-medelklassen. Socialdemokratin borde debattera vad socialdemokratin står för. Inte vad medelklassen står för.
Väljarna befinner sig i mitten i lika hög grad som svenska barnfamiljer har 2,3 barn. Det är sant på ett plan, men det går inte hitta ett enda enskilt fall. Förnyelse handlar om att möta verkligheten – inte om att möta moderaterna och en socialdemokrati som accepterar en politisk spelplan där man måste välja mellan att tilltala antingen medel- eller arbetarklassen, den har redan förlorat.
Det är dags att börja prata med storstadsväljarna. Inte om storstadsväljarna.