Från Åre syns både Pavarotti och Kina
Den stora staten i öst växer
– men invånarna tar smällen.
9 september 2007. ”Verdi är död”, det är öppningsrepliken i Bernardo Bertoluccis mäktiga filmepos 1900.
I torsdags dog en annan stor italiensk operahjälte: ”Pavarotti är död”, ropade jag följaktligen till två italienska vänner och rakt över hotellet i Åre.
En stunds sorg, sedan prövade vi våra favoritnummer.
Donizettis ”Una furtiva lagrima”, föreslog jag. En återhållen Pavarotti sjunger om sorgen, varmt, tätt och utan insmickrande akrobatik, på jakt efter en samling höga C:n.
Mina italienska kamrater valde populärt: ”Så kall du är om handen”, ur Puccinis La Bohème. Den sentimentala berättelsen om den lungsjuka Mimi, som dött på operascener oändligt många gånger.
Pavarottis död spelades bara upp en enda gång.
Ett rekordslående Kina
Den store tenorens död följdes av en stillsam kväll i Åre: champagne på björksav, torkat renkött och jämtländsk ost, så förföriskt god att den snart kan erövra världen.
Vi förberedde oss för allvarliga samtal om Kina: en imperialistisk stat eller bara en hoppfull utvecklingsmodell?
Arrangörerna – Global utmaning – öppnade Åre för den kinesiske ekonomen Wang Xialou. Han tackade med att läsa upp alla kinesiska världsrekord i ekonomi: Svindlande hög tillväxt, hundratals miljoner i köer från landsbygden rakt in i städerna. Väldiga privatiseringar som snart suddat ut det statliga ägandet, exportsiffror och dollarinnehav som tagit USA:s ekonomi som gisslan.
Garantier mot en våldsam amerikansk-kinesisk konflikt?
Kinas bnp per invånare är i nivå med Kap Verde-öarnas, berättade den unge Kinaforskaren Johan Lagerkvist, klokt distanserad till det stora undret i öst.
Mer än 150 miljoner kineser måste uthärda ett liv med mindre än en dollar om dagen och ett sönderfallande vård och utbildningssystem. De har långt till gamle härskaren Deng Xiaopings paroll: ”Att bli rik är ärofullt.”
Nästa månad möts det kinesiska kommunistpartiet till kongress. Den nuvarande härskaren Hu Jintao har lovat bygga ett harmoniskt Kina. Kan behövas i det väldiga landet som förra året mätte upp 87?000 uppror bland de fattiga bönderna, riktade mot partiets fogdar och för hukuosystemets mångmiljonarmé av kringdrivande, rättslösa arbetare. En reservarmé med uppgift att pressa ner lönerna, så att världen exempelvis kan översvämmas av kinesiska leksaker, blyfyllda och giftiga.
Jag fann det alltid en smula gåtfullt att Lars Leijonborg, efter en kortare turistresa, blev så förtjust i den kinesiska modellen. Kanske såg han den som en sorts förebild för kravliberalismen. Oklart om nye ledaren Björklund kommer att fortsätta på den kinesiska vägen. Det kan i alla fall bli tungt att ta över Hu Jintaos löfte om en mer ”socialistisk landsbygd”. Protester väntas från Maud Olofsson.
Smart planerat av Sahlin
Influensan slog till just som jag skulle ta planet till Mellanöstern och Mona Sahlin. Olägligt, Sahlin hade komponerat sitt besök raffinerat. Samtal med den krigiska försvarsministern Ehud Barak (hans armé slår snart till i Gaza) och överläggningar med den reflekterande fredskonstruktören Yossi Beilin. Utflykter till såväl palestinska kvinnoorganisationer på det ockuperade Västbanken som till israeliska barn och ungdomar i den ständigt beskjutna staden Sderot.
Sahlin borde, det vettlösa bombandet till trots, ha mött representanter för Hamas. Det ingick, tror jag, i ursprungsplanerna.
Ingen del i världen är så fullkomligt insnärjd i globalisering som Israel och det som finns av Palestina. Politiken bestäms av USA och, mer marginellt, av arabländer. USA häller miljarder i den israeliska ekonomin. Grannländer och flyktingar skickar små summor till de palestinska områdena.
UNCTAD, FN:s biståndsorganisation, redogör kliniskt tydligt för utsvältningen av palestinierna. Bojkotten sedan Hamas vunnit demokratiska val lämnar följande tunga avtryck: 53 procent av alla hushåll lever i fattigdom. En miljon har drivits in i misär. Per capita-inkomsten har sjunkit med 15 procent på ett år.
Ett folk är på väg att svältas ut. Inför detta mänskliga elände formulerar västvärldens politiker följande principer: Fortsätt bojkotten och tala inte på några villkor med demokratiskt valda representanter för det utfattiga folket.
Sahlin borde våga utmana den cynismen.