Testet som politikerna måste klara

Katrine Marçal

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Uppdaterad 2016-02-23 | Publicerad 2016-02-21

De kommer inte undan längre

helskärm

Jag intervjuade den holländske journalisten Joris Luyendijk i veckan. Om banker. Han har skrivit boken Simma med hajar om Londons finansvärld. Men mitt i diskussionen kom vi in på det där med politiker och han sa att det enda mått på en politikers trovärdighet i dag är följande: Hur osannolikt är det att denna ­person kommer att börja jobba för Goldman Sachs?

Det fick mig att tänka.

Den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs har kallats för kapitalismens onda dödsstjärna, USA:s mest ­hatade företag och en gigantisk blod­sugande bläckfisk lindad runt mänsklighetens ansikte.

Den kontroversiella och mytomspunna banken är känd för att ha de ­rikaste kunderna och de bästa politiska kontakterna. Konspirationsteorierna flödar runt den hemlighetsfulla organisationen men mycket är också sant. Man betalar ut miljardbonusar och ­utreds till synes hela tiden för olika ­former av fusk. Goldman Sachs har ­anklagats för att ha orsakat finanskrisen både år 2008 och år 1929. Banken är också känd för att ha hjälpt den grekiska ­regeringen att frisera sina siffror och därmed fuska sig in i euron.

Resten är historia.

Men framför allt har Goldman Sachs kallats för en politisk organisation utklädd till investmentbank. Så många toppolitiker och tjänstemän har arbetat där.

Ett vanligt år hade det inte varit något större problem att det visat sig att Hillary Clinton hade åkt till Arizona för att hålla tal för Goldman Sachs. Inte ens för den nätta summan av 225 000 dollar, ett vänligt tal som inte nämnde bankens ­ansvar för finanskrisen.

Men 2016 är inget ­vanligt år.

Hillary Clinton befinner sig under ständig ­attack från Bernie ­Sanders, hennes motkandidat i det demokratiska primärvalet, för ­sina band till Wall Street. Beteenden som hittills har ansetts fullt normala bland amerikanska toppolitiker, som att hålla tal för Goldman Sachs, gör plötsligt människor osannolikt arga och den osannolike Bernie Sanders har ridit fram på denna våg av folkligt missnöje. Ingen betalar väl en kvarts miljon ­dollar bara för ett anförande? Vad förväntas en politiker som Hillary Clinton egentligen leverera till Goldman Sachs om hon tar emot ett sådant arvode?

Det är en högst rimlig fråga.

Men Hillary Clinton är inte den enda intelligenta och kapabla politiker som tycks tagen på sängen av den.

I Storbritannien, valde Labourpartiet den varken särskilt kompetente eller karismatiske Jeremy Corbyn till parti­ledare förra året. Att han i princip är chanslös i ett nationellt val på grund av sin 68-doftande vänsterism spelar ­ingen större roll för hans supportrar. Jeremy Corbyn är den minst sannolika personen i hela det brittiska parlamentet att någonsin börja jobba för Goldman Sachs.

Och det betyder något.

Efter Tony Blair, känd för att tjäna enorma pengar på lobbying, är detta vad allt större väljargrupper, särskilt inom vänstern kräver.

Och tittar man längre ut över Europa så klarar främlingsfientliga populister som Marine Le Pen i Frankrike faktiskt också Goldman Sachs-testet.

Det är ganska osannolikt att dessa skulle börja som lobbyister för en ­global investmentbank.

Detta är en icke underskattad del av deras framgång.

Den populistiska och ofta (men inte alltid) främlingsfientliga, ilskan mot globalisering, EU och omvärlden som har blivit en av de starkaste krafterna

i europeisk politik på senare år drivs på av känslan av att globaliseringen främst har gynnat en liten grupp redan privi­legierade. Världens politiska eliter har tack vare välbetalda jobb för det ­globala storkapitalet skjutit ut sig själva i en internationell tillvaro där de har mer gemensamt med varandra än med medborgarna som de brukade representera. Och då är det klart att de kan gå runt och vara för öppna gränser, invandring och annat multikultikul. För dem betyder nationalstaten ingenting. Men det gör den för oss! tänker folket.

Gällande de riktiga amerikanska och brittiska högdjuren, paret Clinton eller Tony Blair så har de på allvar blivit en del av den nya klassen av globala ­superrika. Den grupp människor som rör sig i privatplan mellan Shanghai och New York, skakar hand med ­George och Amal Clooney i London för att ­sedan flyga vidare till Tokyo.

För dem är nationalstaten i princip ­obsolet.

Ofta betalar de inte ens skatt till den.

Det var med allt detta i bakhuvudet som jag i veckan läste om att Sveriges tidigare ÖB nu ska börja jobba som ­lobbyist för Saab i USA. Och nej, Saab är naturligtvis inte Goldman Sachs. Men Saab är inte heller någon mysig folkhemskanonförsäljare på hörnet. Saab är en stor internationell spelare inom vapenindustrin. Och listan av ­tidigare svenska politiker, militärer och tjänstemän som arbetar för jätten är lång, för att inte tala om listan över alla dem som har gått till någon av de pr-byråer vilka har vapenindustrin som storkund.

Om nu så många ledare inom försvaret någonstans i bakhuvudet tänker att en fortsatt karriär hos vapen­jätten vore en trevlig möjlighet, kan vi då verkligen lita på att det svenska försvaret köper in vad det behöver, och ­inte bara vad Saab vill sälja?

Det är en fullt berättigad fråga med implikationer för svensk säkerhet.

Politiker kommer undan med betydligt mindre i dag än vad de gjorde förr. Hillary Clintons kontakter med Wall Street kan komma att kosta henne ­presidentposten.

Tidigare var de i princip en förut­sättning för den.

Väljarna accepterade en typ av beteende så länge ­ekonomin och systemet ­levererade. Tillväxten var hög och ­lönerna steg. Men när världsekonomin åtta år efter ­finanskrisen fortf­arande inte har återhämtat sig blir logiken en ­annan.

Toleransen blir lägre, ­ilskan ­större.

Och oändligt mycket mer står på spel.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.