Media har svårt med lögnare & rasister
22 september 2016 Valet i USA
CAMBRIDGE. Här på fina Harvarduniversitet har högern hittat ett svar. Harvards republikanska förening har för första gången på 128 år avstått från att ställa sig bakom sitt partis presidentkandidat. Trumps retorik är för hatisk, är ett av många skäl i föreningens mycket läsvärda motivering.
Den gångna veckan bjuder på en perfekt illustration.
I flera års tid har Donald Trump sagt att han inte är säker på att president Obama är född i USA. Det är en lögn som har så många anhängare att den fått ett eget namn, birtherism. Denna rörelse är djupt rasistisk och bärs av föreställningen att eftersom Obama är svart så borde han inte få vara president.
Jag säger lögn, eftersom frågan om Obamas födelseplats inte handlar om åsikter. Den har ingen skala, är ingen diskussionspunkt. Den är
antingen sann eller falsk.
Redan för fem år sedan offentliggjorde Obama sin födelseattest.
Det struntade Trump i.
Inställningen kallas för ”post-truth politics”, ett politiskt samtal som bygger på lögner, känslor och uppiskad rädsla.
I fredags kallade Donald Trump till en presskonferens och tillkännagav att … tada! Obama faktiskt är född i USA.
Och så dominerade Trump ännu en nyhetscykel.
Så hur ska journalistiken agera i denna trollskog av lögner, skrattspeglar och hat?
Lögn, ja. Det är ett starkt och jobbigt ord. Det låter så hårt och argt. Nästan som en åsikt. Därför vill de flesta journalister inte använda det.
Det är lättare att prata om att någon påstår något eller att saker sägs vara på ett visst sätt.
Även då det går att kontrollera fakta.
Slapp journalistik är inget nytt fenomen. Men i vår tid kraschar den rakt in i en ny verklighet där gränserna för vad politiker kan tänka sig att säga eller ljuga om helt har upphävts. Där hatet på nätet har förflyttat alla gränser och föraktet för demokratins spelregler är utbredd.
Gör som vanligt, säger en del. Bevaka, rapportera, låt folk bilda sig en egen uppfattning.
Och ja, det är mycket möjligt att folk förstått exakt vem Donald Trump är och röstar på honom ändå. Vill väljarna absolut ha en narcissistisk lögnare och rasist till president så blir det så.
Vilket man i så fall inte kan lasta journalisterna för.
Jag tycker inte att den inställningen duger.
Harvards republikanska förening tänkte om efter 128 år. Även i mediebranschen måste man erkänna att det är ett nytt läge – och fundera över hur uppdraget ser ut i dag.
Här i USA har botten nu gått ur. Media lät Trump komma undan så länge att lögnen har blivit det nya normala.
Om vi inte vill ha en likadan utveckling i Sverige måste de seriösa aktörerna, stora tidningar och public service, inse vart vi är på väg.
Jag tror att den seriösa samhällsjournalistiken måste bestämma sig för att det i själva verket är djupt oansvarigt att reducera sig själv till spegel eller enbart plattform.
Nyhetsjournalistik får aldrig bli partipolitisk, men den måste orka uppröras över korruption och rasism hos ledande politiker. Den måste våga kalla en lögn för en lögn utan rädsla för att bli anklagad för att vara partisk av hatsvansen på Twitter. Den måste ha en idé om var makten finns, och vara genuint intresserad av att ställa den till svars.
Annars kommer Trumps svenska motsvarigheter, sverigedemokrater och högerns hatande nättroll, driva oss allt djupare ner i träsket.
Det är en fråga om moral, men lika mycket om kvalitet och yrkesheder.
Och i längden om journalistikens existensberättigande.
På måndag sänds den första tv-debatten av tre mellan Hillary Clinton och Donald Trump. Det är fasansfullt jämnt i opinionsmätningarna och det kan mycket väl vara dessa kvällar som är avgörande.
Vi får hoppas att journalisterna som leder programmen har förberett svåra frågor och inte släpper greppet om svaren uteblir.
Det är de skyldiga både sig själva och sina tittare.