När liberalerna gick åt höger
Det är i år hundra år sedan vår politiska demokrati genomfördes.
Det skedde efter en lång strid mellan å ena sidan socialdemokrater och liberaler och å andra sidan högern.
Efter beslut i riksdagen hösten 1918 följde ett årtionde med bittra motsättningar mellan socialdemokrater och liberaler. Varför blev segrarna så oense?
Svinens rösträtt
Enigheten hade gällt allmän och lika rösträtt. Högern under Arvid Lindman hade genomdrivit en rösträttsreform som innebar allmän rösträtt för män till andra kammaren med krav på att ha betalt skatt, och rösträtt med inkomst- och förmögenhetsgränser till kommuner och landsting, som utsåg ledamöter till första kammaren. Eftersom det krävdes beslut av båda kamrarna i finansfrågor kunde förstakammarhögern stoppa lagförslag som de ogillade.
De förmögna, som betalade skatt, ansågs inom högern vara omdömesgilla och kloka fosterlandsvänner. Men högern kunde inte i längden motstå folkstormen. På marknaderna spreds sånger som till exempel om grisbonden Per Andersson, vars grisar dött i svinpest med påföljd att han förlorade rösträtten:
”Per Andersson frågar sig ännu i dag
och ni skulle se uppå minen,
vem var det som rådde om rösträtten - jag eller svinen?”
Högern var emot kvinnlig rösträtt. Kvinnor, sa högerledaren, passar inte i politiken och vill inte heller ha rösträtt, eftersom de har särskilda uppgifter i hemmen, särskilt bland bönderna.
Stödde strejkbrytare
Företrädare för allmän och lika rösträtt kallades sådant som hänsynslösa demagoger och de dugliga borde styra.
Kungen, skräckslagen efter ryska revolutionen, varnade högern och lyssnade på Hjalmar Branting, som lovade en lugn utveckling om den socialdemokratiska och liberala rösträttsreformen genomfördes. Den liberale statsministern Nils Edén manövrerade skickligt.
Förre liberale ledaren och statsministern Karl Staaff hade spelat en betydande roll vid krisen 1914 när kungen höll sitt tal på borggården. Staaffs regering avgick, en manifestation för svensk parlamentarism.
Snart inträffade konflikter på arbetsmarknaden som knäckte ordnad samverkan mellan liberaler och socialdemokrater. När det handlade om ekonomiska maktfrågor stödde liberalerna arbetsgivarsidan och strejkbrytare med slagord som arbetets frihet.
Den som stöder strejkbrytare kan inte samverka med socialdemokrater.
Kohandel med bönder
Konflikten vid gruvbolaget i Stripa började 1923 och blev långvarig men det stod klart var liberalerna, nu under beteckningen Frisinnade landsföreningen, stod. Än mer känd blev militärens ingripande vid konflikten i Ådalen 1931 då militär inkallades och flera arbetare och åskådare dödades. Här handlade det också om strejkbrytare. Per Albin Hansson varnade för kommunister och anarkister men klassanalysen var tydlig.
Brottet var hunger, skrev poeten Erik Blomberg.
Liberalen C.G. Ekman regerade. Han kom från fattiga förhållanden via nykterhetsrörelsen och avskydde högern. Han regerade som ”vågmästare” mellan olika intressen i en minoritetsregering. Han var särskilt intresserad av ”rusdrycksfrågan” och blev nedstämd när förbudsanhängarna knappt förlorade vid folkomröstningen 1922. Mest uppmärksamhet väckte Albert Engströms affisch med ett snapsglas och texten ”Kräftor kräva dessa drycker”.
Ekman avgick efter en skandal när han ljugit om pengar från Ivar Kreuger.
Under 30-talet samverkade socialdemokraterna med Bondeförbundet, sällan genom kompromisser utan genom utbyte av konkreta åtgärder, s k ”kohandel”. Det kanske befäste vår demokrati inför kriget. 1936 blev det koalition, 1939 samlingsregering.
Traditionell kritik mot LO
Parterna på arbetsmarknaden tog sig samman och skapade ordning och reda genom Saltsjöbadsavtalet 1938. Det kom nya signaler från moderna ekonomer i Stockholmsskolan som hade läst Keynes. Wigforss kritiserade den borgerliga besparingspolitiken under depression och arbetslöshet, förordade aktiv arbetsmarknadspolitik till exempel i broschyren ”Har vi råd att arbeta?” och resonerade om skattefinansierad välfärd.
Liberaler talar gärna om klassresor. De kan röras till tårar över enstaka individer som gör en klassresa men tar med bestämdhet avstånd när underklassen organiserar sig.
Liberalernas traditionella kritik mot LO är följdriktig.
Det gick bra att samverka mellan socialdemokrater och liberaler när det gällde rösträtten. Det fungerade sämre när det gällde den ekonomiska makten.
Vi kan undvika brinnande