Sluta särbehandla barn till arbetslösa
Gästkrönika Lystring alla barn. Regel nummer ett: skaffa inte arbetslösa föräldrar. Det kan straffa sig.
Att bli av med jobbet kan vara tufft av många skäl. Och trots att det finns en generell uppfattning om att barn inte ska drabbas av föräldrarnas livsvillkor så ser realiteten annorlunda ut. Ta förskolan som exempel.
När allt är i sin ordning får barn till arbetande föräldrar vistas på förskolan 40 timmar eller mer per vecka. Men om livet krackelerar och den ena föräldern blir av med jobbet får förskolebarnen plötsligt bara rätt till 15 timmar. Samma sak gäller om en förälder skaffar ett till barn och går på föräldraledighet, då kickar 15- timmarsregeln också in.
Detta är givetvis mycket märkligt med tanke på att den stränga Arbetsförmedlingen betraktar jobbsökandet som en heltidssysselsättning.
Och alla som har tagit hand om ett spädbarn vet att föräldraledighet är mer än ett heltidsjobb. Hur missvisande ordet ledighet än må vara.
Så varför behandlas barn så olika?
År 2001 reglerades det i lagen att varje barn ska ha rätt till minst 15 timmars förskola oavsett vad föräldrarna gör. Innan dess hade kommunerna agerat helt olika.
Problemet är dock att det inte har hänt någonting sedan dess. Riktlinjerna har inte ändrats och 15 timmar har fortsatt vara norm. När skolverket gjorde en kartläggning år 2012 visade det sig att bara 44 kommuner i hela landet erbjöd en generösare vistelsetid än 15 timmar för barn till arbetslösa föräldrar. När det kommer till förskolebarn till föräldralediga var siffran ännu lägre. Bara 30 kommuner erbjöd fler timmar än det som lagen kräver.
För många barn innebär det här ett utanförskap eftersom de inte får vara med på alla aktiviteter som kompisarna är med på. Och att som storasyskon tvingas vara hemma med en förälder som är upptagen med en nyfödd bebis är ju inte heller särskilt stimulerande.
Det hade varit en sak om förskolan bara var en institution för barnpassning. Men det synsättet la vi bakom oss år 1998. Det året tog förskolan ett kliv in i utbildningsväsendet och började regleras av skollagen. Förskolan fick i uppdrag att förbereda barnen för fortsatt utbildning och sätta barnets behov i centrum. Verksamheten skulle alltså inte längre vara till för föräldrarna – och arbetsmarknaden i huvudsak – utan för barnen.
Antagligen handlar det här om en resursfråga där många kommuner inte anser sig ha råd att låta alla barn gå på förskola.
Men oavsett vilka ekonomiska argument som finns så måste alla hålla med om att barn inte ska straffas för att deras föräldrar blir arbetslösa.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.