Fel höja räntan

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Risken är stor att vi hamnar i samma olyckliga situation som tidigare under 2 000-talet

31 OKTOBER 2007. I går höjde Riksbanken räntan till 4 procent, den högsta styrräntan på drygt fem år.

Trots osäkerheten i den amerikanska ekonomin med krisen på bolånemarknaden och efterföljande global finansoro och avmattning av världskonjunkturen, fortsätter Riksbanken på sin utstakade höjning av räntebanan. Gårdagens höjning med 0,25 procentenheter, som inom kort väntas följas av ytterligare en, motiveras med fortsatt högt tryck i den svenska ekonomin, stigande inflationsförväntningar, förväntad löneglidning samtidigt som produktiviteten sjunker och stigande energi- och livsmedelspriser.

Konjunkturen nedåt

Tidigare har stigande villapriserna och risken för en fastighetsbubbla spelat stor roll i Riksbankens argument för höjda styrräntor. Något som mött kritik inte bara i Aftonbladet. Nu rapporteras sjunkande priser på bostadsrätter och villor och då tycks bopriserna inte längre vara ett vägande argument för att avvakta med höjningar av räntan trots att den amerikanska krisen har sin rot just i fallande villapriser. Reporäntan ska dessutom styra inflationsutvecklingen på två års sikt och då är prognosrisken även för den svenska konjunkturen klart på väg nedåt.

Läget är svårtolkat

Osäkerhet är det ord som bäst sammanfattar bedömningarna av den amerikanska bolånekrisen och dess följdverkningar i andra länder. Kombinationen av svagare konjunkturutveckling och högre inflationsförväntningar här hemma gör läget svårtolkat. Samtidigt har vi urstarka statsfinanser med överskott på två–tre procent de närmaste åren. I det läget borde Riksbanken vänta med fler räntehöjningar i år. Risken är annars stor att vi hamnar i samma olyckliga situation som tidigare under 2000-talet då Riksbanken konsekvent överskattade inflationsrisken i den svenska ekonomin och höll en för hög ränta.

Det kostade högre arbetslöshet och lägre produktion än vad som annars hade varit möjligt. Ett pris som de långtidsarbetslösa fortfarande får betala.

Penningpolitik och att förutsäga konjunkturutveckling och inflation är alltid osäkra och svårbedömda hanteringar. När bedömningarna dessutom ska ske på flera års sikt blir det hart när omöjliga uppgifter; det visar bankens egen historia.

Oåtkomliga för kritik

Att Riksbankens ledamöter dessutom åtnjuter privilegiet att vara näst intill oåtkomliga för kritik och nära nog oavsättliga, ger dem ett särskilt ansvar. En tumregel säger att såväl konjunkturuppgångar som nedgångar ofta tenderar att bli kraftigare och gå snabbare än vad experter och konjunkturmakare brukar räkna med.

Riksbanken borde ha avstått räntehöjningen.

LA