Vems ärenden går en legosoldat?
Redan efter första kapitlet i Jeremy Scahills bok om privatarmén Blackwater får jag en krypande känsla av olust.
Det beror inte främst på berättelsen om hur Blackwaters soldater massakrerade civila irakier på Nisourtorget i Bagdad 2007. Scahill beskriver hur legosoldaterna hamnar i en trafikstockning, och hur de sedan – för att försäkra sig om att ingen av bilarna körs av självmordsbombare – kallblodigt öppnar eld mot allt som rör sig.
Det är en chockerande berättelse, som blir ännu mera bisarr av det faktum att ingen av soldaterna dömts för morden.
Men olusten beror i ännu högre grad på att man som läsare redan där anar den underliggande trend som fört en armé av legosoldater till Irak.
Boken om Blackwater beskriver hur nyliberalismens idé under Bushs tid i Vita huset trängt fram även i försvaret. För tio-femton år sedan skulle till och med den mest förhärdade ungmoderat ha hävdat nattväktarstatens idé. Att försvaret, polisen och vissa grundläggande samhällsfunktioner måste skötas av staten.
Så är det inte längre. I dag ska allt upphandlas och ”outsourcas”, även ”militära tjänster”. Och Scahill visar på ett pedagogiskt sätt hur det var krigen i Afghanistan och Irak som öppnade dörren.
USA har i snabb takt privatiserat delar av sin armé. Men på vems order agerar egentligen en legosoldat?
Vanligen den som betalar bäst.
Trenden bekräftas i en ny rapport från fredsforskningsinstitutet Sipri. Forskarna Sam Perlo-Freeman och Elisabeth Sköns beskriver hur två trender samverkat. Först tog det kalla kriget slut, vilket skickade ut många soldater i arbetslöshet. De hamnade inte minst i instabila stater, där regionala och lokala konflikter kunde göda legotrupper.
Sedan drevs privatiseringen vidare av marknadsfundamentalisterna. Dels av ideologiska skäl. Dels för att länder som USA på det viset kan upprätthålla en militär närvaro i konfliktområden utan att det syns i statistiken. Dödsfall blir inte lika uppmärksammade om det är en legosoldat som stryker med. Expansionen av privatarméer har inte varit så här stor sedan 1700-talet, konstaterar Skön och Perlo-Freeman. De varnar också för att privata vinstintressen blir en drivkraft i konflikterna. Företag som tjänar grova pengar på krig har inget direkt intresse av att skapa fred.
Blackwater är ett företag med tio år på nacken. Det styrs av den högerkristne tidigare Seal-soldaten Eric Prince. Genom goda kontakter i Bush-administrationen har det snabbt vuxit till världens mäktigaste privatarmé, styrd av en missionerande världsuppfattning och med en militär kapacitet stor nog att genomföra statskupper.
Det är den insikten som får håret att resa sig på mina armar.