Sluta tiga om våld mot flyktingar
Det handlar om stenkastning, mordbränder och våld. 70 procent av offren är barn.
Lin är tre och ett halvt år och bor i Påskallavik. Hon tycker om att sitta i fönstret och titta ut. Men på kvällen vågar hon inte, istället vill hon gömma sig under sängen. Där är hon skyddad om någon skulle kasta stenar på glasrutan.
Senaste numret av tidningen Expo handlar om våldet mot flyktingar, om Lin och alla andra offer för den kanske mest handgripliga formen av rasism i Sverige, stenkastning, vandalisering, mordbränder och våld riktat mot flyktingar.
Barn är måltavlor
Enligt Expo, som gått igenom rapporter från 2010-2012, finns en ny trend. Attacker och protester riktas i högre utsträckning mot ensamkommande flyktingbarn. Av 58 fall Expo har hittat gällde 39 just den gruppen. Det är knappast förvånande. Den organiserade högerextremismen har sedan länge ägnat sig åt kampanjer mot just ensamkommande flyktingbarn. Våldet är helt enkelt hatretorikens och rasismens praktiska uttryck.
Att flyktingförläggningar attackeras är inte något nytt fenomen, inte politiskt våld riktat mot invandrare heller. Mellan 1990-91 brann ett femtiotal flyktingförläggningar, 1993 brändes moskén i Trollhättan ner till grunden. Det var i detta samhällsklimat John Ausonius, Lasermannen, sköt 11 personer, varav en avled. Han sköt dem eftersom de såg utländska ut.
Våld i det fördolda
Nu är våldet på väg tillbaka. Vissa attacker får stor uppmärksamhet. Som när tre män attackerade förläggningen i Arboga i oktober 2012 och slog sönder fönstren. En person fick uppsöka sjukhus.
Eller läget i Forserum där en grupp somaliska flyktingar trakasserades en längre tid utan att samhället ingrep. Först när de höll sina barn hemma från skolan vaknade media, myndigheter och civilsamhälle.
Men Arboga och Forserum är undantag, oftast är uppmärksamheten begränsad och når möjligen lokalmedia. Men det som kan se ut som enskilda händelser är i själva verket ett mönster. Problemet är att det inte syns, eftersom ingen pratar om det.
Stort mörkertal
Expos undersökning är på intet sätt heltäckande, mörkertalet är förmodligen stort. Men den ger en fingervisning av vilka konsekvenser den allt mer öppna rasismen får för människor runt om i Sverige. De senaste dagarnas rapporter om apartheidbussar och ambulanspersonalen som vägrade köra en flykting är bara toppen av ett isberg.
Läget i dag påminner på många sätt om hur det var i början av 1990-talet. Hög arbetslöshet, attacker mot flyktingar och ett högerextremt parti i riksdagen.
Vi behöver inte acceptera
Samtidigt håller det goda Sverige på att vakna till liv. Vanliga människor i Påskallavik eller Forserum som rest sig upp och sagt stopp. Folk som vägrat att stillatigande acceptera hur polisen jagat personer med utländskt utseende i Stockholms tunnelbana.
Kampen för människovärdet är ytterst en strid om vilket Sverige vi vill ha i framtiden. Tigandet om våldet mot flyktingar måste få ett slut.