Alla varnade för Alliansens a-kasseregler
Torsdagen blev en tillnyktringens dag i Almedalen. Efter sex års yra hade plötsligt folkpartiledaren Björklund insett att den a-kassa han varit med att skapa är både orättvis och otillräcklig. Och plötsligt stod regeringens småpartier i kö för att ta avstånd från hörnpelaren i den jobbpolitik de tidigare har varit så stolta över. ”Vi får väl erkänna att systemet inte hade den effekt vi avsåg”, sa Björklund lätt.
Effekter har i alla fall regeringens misshandel av a-kassan haft. En halv miljon svenskar har lämnat kassorna. Hårdast drabbades människor med låg lön och stor risk att förlora jobbet. De har nämligen fått betala mest.
Bara en minoritet av de arbetslösa får nu ersättning från sin a-kassa, och andelen som får en rimlig del av sin tidigare inkomst är obetydlig. Många kan inte kvalificera sig, och taket i försäkringen har inte höjts på en evighet.
Inte ens Jan Björklund borde vara överraskad. Vid sidan av sjukförsäkringen var a-kassan förra mandatperiodens mest omdiskuterade fråga.
Alla varnade för regeringens planer. Och regeringen ignorerade alla varningar.
Kanske är det verkligheten som plötsligt har fått Björklund att ta reson.
Men sannolikt är förklaringen enklare. Folkpartiet har hela tiden främst velat bryta banden mellan a-kassan och fackföreningsrörelsen. Det kan inte ske inom ramen för dagens ordning, och snart måste socialförsäkringsutredningen ta i saken. En obligatorisk a-kassa hade kunnat diskuteras, om det funnits ett enda tecken på att dagens otrygghet beror på att a-kassorna är frivilliga och oftast knutna till facken. Men det finns inga sådana tecken, inga alls.
Det är den politik Folkpartiet i snart sex år har applåderat och försvarat som skapar otrygghet.
Det krävs mer än en enskild dags tillnyktring innan vi tar Björklunds omvändelse på allvar.