Nästa gång är det din lön de sänker
16 februari 2016. Låglönemarknad
På mycket kort tid har samtliga fyra borgerliga partier, direktörerna på Svenskt Näringsliv och ett ekonomiskt råd finansierade av dessa direktörer föreslagit samma sak: Det är hög tid att skapa en ny låglönemarknad i Sverige för nyanlända flyktingar.
Ursäkta konspirationsteorin, men det känns inte riktigt som en slump. Särskilt inte som det sammanfaller med att fack och arbetsgivare förhandlar om lönerna för tre miljoner anställda i Sverige.
Jag kan inte minnas en tid när den svenska högern inte ville sänka lönen för dem som redan tjänar sämst. Ibland är det för ungdomarnas skull, eller kvinnornas. Nu är det för flyktingarnas.
Ofta förs denna debatt med låtsat rationella argument. Ekonomer anlitas för att redovisa sina modeller och uträkningar.
Inget fel med det. Men vad som då blir otydligt är att detta inte bara handlar om politiskt neutrala val, utan också är en strid om vilken sorts samhälle vi ska ha.
Ska vi ha större lönespridning i Sverige, med allt vad det innebär av otrygghet, utslagning och ökad fattigdom? Eller ska vi försöka utveckla den framgångsrika modell som gett Sverige fred på arbetsmarknaden, en av världens modernaste ekonomier, löner som det går att leva på och en hygglig nivå av social rättvisa?
Jo, det handlar faktiskt om det.
På kort sikt skulle – kanske – sänkta lägstalöner kunna ge lite fler jobb för grupper som står på gränsen till arbetsmarknaden.
På lång sikt skulle det leda till ökade skillnader mellan rika och fattiga, press nedåt för alla lågavlönade och nya yrkeskategorier där det blir omöjligt att leva på det man tjänar.
Vi vet att fattigdom går i arv, att social rörlighet är mindre i länder med stora skillnader mellan låg- och höginkomsttagare och att hälsa och jämlikhet hänger ihop.
I ekonomernas modeller är effekterna av måttligt sänkta lägstalöner osäkra, i bästa fall små. Det mänskliga priset för ökad otrygghet finns däremot inte med alls i uträkningarna. Inte heller de politiska riskerna med att ställa grupper mot varandra.
Men de kostnaderna är reella och måste finnas med i kalkylen.
Ibland låter det i debatten som om den svenska arbetsmarknads- och integrationspolitiken är ett haveri.
Då kan det vara värt att minnas att den svenska sysselsättningsgraden är näst högst i hela OECD, och att vi när det gäller andel som jobbar bland utlandsfödda ligger bättre till än EU-genomsnittet.
Sveriges stora problem är att det tar alldeles för lång tid för nyanlända att komma in på arbetsmarknaden.
Troligen ligger en del av förklaringen i att nyanlända inte fått en chans att flytta dit jobben finns, att de inte fått svenskundervisning under asyltiden, att det varit svårt att få sin examen godkänd och att de inte erbjudits snabba utbildningar till jobb som faktiskt finns.
Inget av detta är dock problem som löses med lägre löner.
De goda nyheterna är att dagens stora flyktinginvandring sker i en tid när svensk arbetsmarknad är starkare än på länge. Efterfrågan är stor på jobb i alla sektorer.
Vad som nu skulle behövas är kraftiga utbildningsinsatser på olika nivåer – ett kunskapslyft för integration. Kompletterande kurser för dem med hög utbildning. Bättre och tidigare svenskundervisning. Extra insatser i skolan för barn och unga så att de snabbt kommer ikapp. Korta yrkesutbildningar för vuxna utan skolgång. Och möjligen något slags beredskapsjobb för dem allra längst från arbetsmarknaden.
De människor som nu kommer till Sverige är olika. En del har hög utbildning, andra har det inte. Det centrala nu är att alla måste få chansen att göra rätt för sig.
De förtjänar faktiskt bättre än att bli slagträn i den svenska lönerörelsen.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.