Planeten är botbar till skillnad från Alzheimer
Men då måste vi göra det otänkbara
År 2040 är jag mitt i allt. Mitt i livet, karriären och mitt i klimatkollapsen.
Det sistnämnda deklarerar Jonathan Jeppsson, grävchef här på Aftonbladet, och författare till den nyutkomna boken “Mot kollapsens hjärta”. Jeppsson tar avstamp i den tillväxtkritik som formulerades redan på 1970-talet i rapporten ”Limits to growth”, som skrevs av forskare på MIT.
Först hyllades den, och sen sågades den brutalt. Men med åren har siffrorna uppdaterats och blivit relevanta igen.
Enligt en forskare som Jeppsson möter, Gaya Herrington, kommer vi 2040 nå slutet av tillväxten. Då kommer verkligheten flimra och slå sönder illusionen om att tillväxten kan vara evig och vårt handelssystem globalt. Då kommer naturen sätta stopp för vår livsstil.
För naturresurserna är ju ändliga. Varken djur, växt eller ekonomisk teori kan finnas för evigt. Eller åtminstone växa tillbaka i den takt vi konsumerar.
Till slut måste allt dö. Både vi själva och så även vår hyperkapitalism.
Vi vet detta, men ändå fortsätter vi som ingenting.
”Mot kollapsens hjärta” kan inte beskrivas som något annat än mänsklighetens guide till undergången.
Jeppssons försöker skildra det stora perspektivet med det lilla. I vartannat kapitel får vi möta Jeppssons familj: hans pappa med en Alzheimer-sjukdom som blir allt värre och den okända tvillingbrodern som dog i barnsäng. I de andra kapitlen möter vi forskare som beskriver ett annat sjukdomsförlopp: planetens.
Letandet på svar hos Jeppsson är – som hos de flesta journalister – en besatthet.
Finns det ett botmedel mot pappans sjukdom?
Varför vet han så lite om hur hans bror dog?
Och finns det något hopp i dessa tider av kris?
Men allt som oftast möts Jeppsson av icke-svar. En del dolda i skam, en del dolda i människans frontallob och förmåga att reagera.
När Jeppsson undersöker den ”gröna teknikomställningen” möts han istället av en dimridå. Koldioxidinlagringen, CCS, som regeringen satsar miljarder på och som Parisavtalets beräkningar bygger på, finns inte i storskalig skala än. De försök som man investerade i för 10 år sedan har ännu inte levererat.
Och för att vi ska kunna ställa om till en fossilfri elektrifiering skulle världen behöva enorma batteriparker. Att globalt hitta koppar till dessa parker skulle ta minst 189 år att ta fram. Nickeln 400 år. Kobolt? 1700 år.
Det flimrar. I nervsystemet hos pappan, i politiken och i naturen.
Men till skillnad från Alzheimers vet vi faktiskt vad vi ska göra för att mildra klimatkrisen. Men då behöver vi göra något som en del verkar tycka är värre än döden.
Vi måste konsumera mindre. Oerhört mycket mindre. Utsläppen här i norr skulle behöva minska med 12 procent per år.
Det skulle innebära att ekonomin behöver gå mot nedväxt.
Enligt en uträkning Jeppsson presenterar skulle det motsvara att en person som lever på 54 000 kr skulle leva på 4000 kr i månaden.
Att se en politiker vinna val med den politiken är svårt. Ändå är det bara det scenariot som har någon slags förankring i verkligheten.
Och nu borde jag avsluta den här texten med något hoppfullt. Men det är svårt att formulera något konstruktivt och ljust när jag precis läst att den samlade klimatforskningen säger det motsatta.
Jeppsson själv vägrar, han är konsekvensneutral. Men han hoppas vi kan navigera så kraschen blir så ”mjuk” som möjligt.
Det kan efter en sån här faktasummering framstå som fånigt, ja rentav dåraktigt att fortsätta kämpa. Men vi måste vi det. Politiken och framtiden ligger i våra händer, ingen annans.
Vi kan och vi måste organisera oss.
Mänskligheten har gjort det som setts omöjligt möjligt förut. Nu vi måste tro på att det går igen.
För vad är valet? Lägga sig ner bland alla prylar och dö av apati?
Nej, tack.