68: kamp och skola
Althusser, Gramsci, Anderson, Mandel ... Vi läste hela tiden och kraven på kunskap var enorma
30 september 2007. ”Häften för kritiska studier”, låg häromdagen framdukad på mitt skrivbord – en gammal bekant, skamligt försummad sedan länge. ”Sartre och varats primat”, hette en av texterna, ungefär som 1968 när den i bästa mening teoretiska tidskriften drog igång.
Den sortens igenkännande av -68 är tydligare för mig än tv-serien ”Upp till kamp”, Peter Birros och Mikael Marcimains starka, filmiskt geniala rekonstruktion av det för en del magiska året.
I någon mån beror perspektivet på min utsiktspost 1968 – regeringskansliets centrum, den vidöppna och välkomnande statsrådsberedningen, endast övervakad av de båda vänliga vaktmästarna Hollner och Gustavsson. Ibland kom Marcus Wallenberg på besök och klagade bittert över Olof Palmes kritik mot USA:s Vietnamkrig. Någon gång var väntrummet utanför statsministerns kontor fyllt av protesterande. De ville veta varför Säpo registrerat dem.
68: kamp och skola fönster och såg när demonstranter kastade ägg på en man utsänd från USA:s handelsdepartement. Sedan skrev vi uttalanden åt Tage Erlander, som fördömde äggkastning: ingen bra metod.
Demonstranterna svarade som vanligt: Tage och Geijer –Lyndons lakejer.
Erlander blev intresserad och for till vänsterstudenterna i Lund för att lära av deras analyser: ”Mycket intressant”, sa han efter tre timmars hård utskällning.
”Felet var att vi inte lyssnade till den radikala ungdomen”, säger annars den något åldrade och illa medfarne fackföreningsledaren i ”Upp till kamp”. Jag tror avlyssnandet ibland var alldeles för intensivt, dessutom stundtals samordnat med säkerhetstjänsten.
De gamla intränade funktionärerna från arbetarrörelsen blev skräckslagna över vad de hörde. I min gamla hemstad Malmö ryckte ombudsmän och funktionärer ut för att rädda mötes- och teaterlokaler. De radikala ungdomarna måste stängas ute. De fria, ibland mycket begåvade teatergrupperna flydde stan. Mikael Wiehe stannade kvar.
Facken räknade ängsligt revolutionärer på arbetsplatserna. Men det var inte främst unga trotskister eller ens kpml(r):are som hotade den europeiska ordningen. Den stora kampen fördes av de miljontals arbetare i Europa som strejkade eller ockuperade fabrikerna åren från 1968.
De väldiga konflikterna i malmfälten skrev om historien här hemma, oändligt mer eftertryckligt än alla strider kring Haga, Victoria och kårhuset.
Floden av marxistisk litteratur och dånet av, ofta illa framförda, kampsånger hotade ständigt att dränka skönlitteraturen och överrösta den viktiga musiken.
”Musiken får inte bli ett självändamål.” Formuleringen upprepades några gånger i ”Upp till kamp”.
Kanske var det den sortens skräckinjagande fraser som gjorde att Bach och Schubert alltid kändes mer familjära för mig än allsången på revolutionära stormöten.
För några månader sedan satt jag på krogen och diskuterade 1968 med Håkan Arvidsson, evig samtalspartner och en gång en av studentvänsterns lysande stjärnor. Sådana fanns (både kvinnliga och manliga), trots den proklamerade kollektiva och egalitära moralen.
–?Vi läste ju hela tiden och kraven på kunskap var enorma, sa Arvidsson.
Hos Birro blir det ibland lite för mycket sånger till Stalin, kokainsniffande och stormöten. Tiden räckte inte till för sådant. Man skulle, om man satt på AF i Lund eller kanslihuset i Stockholm, dra igenom Althussers svårtydda Marxanalyser, bekanta sig med Gramscis fängelsebrev, studera Perry Andersons new left review, tolka Baran och Sweezys eller för den delen Mandels studier av den moderna kapitalismen, förstå André Gunder Franks centrum-periferi-teorier om imperialismen.
Framför allt läste vi André Gorz, en gång Sartres nära medarbetare. 1968 satt han mitt i latinkvarteren, grubblade över tidens rämnande civilisationen och skrev, så småningom ”Farväl till proletariatet.
Med visst vemod påminner jag mig en lång höstdag i hans och hans hustru Dorines vackra Parislägenhet. Gorz berättade om sin något utopiska socialism: småskalig, ekologisk och i nära allians med den nya teknologin.
Gorz sista bok är en oerhörd kärleksförklaring till hustrun.
För en vecka sedan beslöt de båda att tillsammans lämna livet. Ett sorgligt, kanske romantiskt farväl och en sorts begravning av den mytiska berättelsen om 1968.