Löfven behöver en EU-minister nu

Regeringens misslyckanden i EU-nämnden kan få hela den svenska EU-politiken att gå i baklås

Medan Magdalena Andersson dominerat den svenska politiska scenen har också Stefan Löfven upplevt en ny sida av jobbet. För första gången har han representerat Sverige på ett EU-toppmöte.

Det hade kunnat vara roligare.

Debaclet från gårdagens EU-nämnd i Riksdagen hindrade nämligen Löfven från att driva regeringens linje när det gäller dagens huvudfråga, framtidens klimatpolitik.

I slutänden betyder det kanske inte så mycket för dagens och morgondagens möte. Löfven hade redan deklarerat att han i slutänden räknade med att acceptera kommissionen förslag.

Det verkliga hotet

Det verkliga hotet mot en överenskommelse kommer från länder som inte kan acceptera de föreslagna minskningarna av utsläppen. Att kommissionens mål sedan innebär alltför små nerdragningar för att faktiskt ge oss en chans att hantera klimatförändringarna är en annan sak.

Betydelsen av haveriet i EU-nämnden ligger på andra plan.

Till exempel att klimatpolitiken i EU är ett första exempel på den utomordentligt svåra roll som Miljöpartiets Åsa Romson försatt sig i. Hennes och partiets trovärdighet handlar om miljöpolitiken, och i opposition har den varit enkel att värna. Men nu ska Romson ta ansvar för de kompromisser som riktig politik handlar om.

Då blir det svårare. Andra departement, politisk opposition och ekonomiska realiteter sätter käppar i hjulet. Liksom förstås andra länders regeringar.

Ett mardrömsjobb

Jobbet som miljöminister kan bli en mardröm för Romson.

Viktigast är ändå att Stefan Löfven inte lyckades få med sig det mandat han ville till sitt första möte med de europeiska kollegorna. Och det är inte första gången regeringen hamnar i den situationen. Bråket om utrikesministerns vilja att berätta om regeringens planer på ett godkännande av Palestina visade också att europapolitiken kan bli ett verkligt problem för regeringen.

För det rör sig inte om formalia. Europeisk politik är i dag i praktiken ett slags inrikespolitik. En stor del av de politiska beslut som fattas i riksdagen eller kommunala församlingar påverkas av EU. Vad som händer i Bryssel påverkar vardagen i Alvesta och Östersund.

Bara på den tid som gått sedan socialdemokraterna senast styrde från Rosenbad har mycket förändrats. Dagens samarbete är helt enkelt mycket mer omfattande.

Kan gå i baklås

Just därför är också inrikespolitiken europeisk. EU-nämnden speglar motsättningarna i riksdagen, och arbetet i nämnden skulle kunna ge oppositionen åtskilliga tillfällen att bakbinda regeringen och enskilda ministrar. De svenska möjligheterna att påverka EU:s utveckling skulle kunna gå i fullständigt baklås.

Ändå finns det egentligen en stor samsyn om grunderna för den svenska europapolitiken. En skicklig och fingerfärdig regering kan därför undvika det, det har Fredrik Reinfeldt visat.

Problemet är att det vi sett hittills från regeringen inte precis visar på den skickligheten, eller fingerfärdigheten. Det duger helt enkelt inte att regeringen hamnar i svårigheter när den i Sverige ska förklara vad de tänker säga i Bryssel.

Och det duger inte för en statsminister att promenera till EU-nämnden utan att i förväg ha försäkrat sig om stöd.

Stefan Löfven avskaffade posten som EU-minister. Argumentet var slagkraftigt. Alla arbetar i praktiken med EU.

Men frågan är om det håller i verkligheten. Klarar sig en regering utan en minister som har ansvar för att få hela EU-maskineriet att fungera, gentemot riksdagen, andra EU-länder och unionens institutioner?

Regeringens första veckor tyder inte på det.

Följ ämnen i artikeln