Turkiet inför ett vägskäl
Tiotusentals demonstranter, protester i över 60 städer och nästan 500 skadade bara i Istanbul. Grävskopor, tårgas, vattenkanoner och stenkastning. Den senaste veckan har varit våldsam i Turkiet.
Det började förra tisdagen, när en liten grupp demonstranter protesterade mot ett byggprojekt i en av Istanbuls parker. Polisen reagerade genom att bland annat sätta in tårgas. Sedan har protesterna fortsatt, liksom polisens brutalitet.
Amnesty international har beskrivit polisens agerande som "skamligt övervåld", och Vita huset har kritiserat säkerhetsstyrkorna.
Oppositionskällor hävdar att polisen har gripit mer än 1 700 personer.
Avfärdar protesterna
Premiärminister Tayyip Erdogan, föremålet för protesterna, avfärdar dock demonstrationerna som odemokratiska och demonstranterna som "några plundrare".
Dessvärre är det en bild av hur splittrat Turkiet är. Erdogans AKP-parti med sina rötter i islamismen har besegrat oppositionen i de tre senaste valen. Erdogan själv förbereder nu att stärka presidentmakten, och själv ta över rollen som statschef.
Oppositionen talar om ett allt mer auktoritärt styre.
Samtidigt präglas turkisk politik också av det nationalistiska och sekulära arvet efter Kemal Atatürk. Oppositionen - och inte minst en urban medelklass och militären - har svårt att acceptera att turkiska väljare faktiskt röstat på AK-partiet, trots partiets islamistiska rötter.
I ett land med en historia av auktoritära regimer, en våldsam säkerhetsapparat och militärkupper finns det anledning att vara orolig för framtiden.
Inför ett vägskäl
Turkiet tycks stå inför ett vägskäl, och trots positiva tecken som fredsförhandlingarna med PKK är risken stor att de närmaste året kommer att innebära hårdare motsättningar, mer repression och fler begränsningar av de mänskliga rättigheterna.
Europa har en del av ansvaret. Länge utgjorde strävan efter ett medlemskap i EU den viktigaste motorn i demokratiseringen av Turkiet. Viljan att bli en del av Europa skapade ett tryck på nya reformer.
När Fredrik Reinfeldt i dag kommenterade händelserna betonade han också hur öppenheten hänger samman med viljan att närma sig EU.
I verkligheten gick dock mycket av luften ur processen redan när Frankrikes dåvarande president Sarkozy uttalanden i praktiken stängde dörren för Turkiet.
Dagens krisdrabbade EU utgör dessutom knappast samma lockelse som för tio år sedan.
Människorna i Turkiet kommer att tvingas lösa motsättningarna i det turkiska samhället själva. Och lösningen är varken tårgas, vattenkanoner eller stenkastning.