Där tågen inte längre går i tid
Många tågresor lär i framtiden ta längre tid, meddelade SJ i förrgår.
– Stockholm–Göteborg kommer ta 10 till 20 minuter längre, säger SJ:s presschef Niclas Härenstam.
Orsaken är att västra och södra stambanan nu är i så dåligt skick att hastigheten måste sänkas från 200 kilometer i timmen till 130. Samtidigt som allt fler länder i Europa satsar på snabbtåg, och klimatfrågan är akut, har politikerna låtit vårt järnvägsnät förfalla.
Men få blev väl förvånade. När Stefan Löfven i går läste upp sin regeringsförklaring i riksdagen var det inför ett land som vant sig vid att tågen inte längre går i tid.
De sjunkande förväntningarnas uppgivenhet, som någon uttryckte saken.
Samma dag berättade Svenska Dagbladet att hjärtsjukvården i huvudstaden är i kris. Förra året opererades bara 76 procent inom vårdgarantins tre månader. Det är sämst i landet. I snitt är väntetiden på Karolinska i Solna 32 dagar medan Göteborg har ett snitt på 17 dagar.
Stockholm har också föga förvånande högst dödlighet i hela riket.
Revorna i välfärden är inte bara stora utan även ojämlikt fördelade.
Enligt Lärarnas riksförbund är detta särskilt tydligt i skolan. I går presenterade de en omfattande studie av bland annat elevernas resultat och likvärdigheten mellan olika delar av landet.
”Likvärdigheten i svenska kommuner är undermålig” skriver rapportförfattarna.
Orsaken är skillnader i bland annat kommunernas ekonomi och styrning, lärarnas löner och andelen behöriga lärare. Men skolan blir också allt sämre på att kompensera för elevernas olika förutsättningar – som föräldrarnas klasstillhörighet och utbildning.
”Vi ser ett samband mellan elevernas resultat och deras socioekonomiska bakgrund”, skriver rapportförfattarna.
Detta är en verklighet de flesta väljare lever mitt i, en vardag där de inte längre kan lita på att kollektivtrafiken ska fungera eller att de ska få träffa en läkare på barnakuten.
Inför valet sa Socialdemokraterna att ”någonting håller på att gå sönder i Sverige”.
Det fångade tidsandan och vann regeringsmakten.
Problemet för partiet är att den känslan fortfarande fångar tidsandan, fast på ett nytt sätt.
I stället för cancersjuka som tvingas jobba diskuterar vi polisens kris och unga tjejers utsatthet på festivaler.
I stället för skolpolitiken har migrationen blivit samhällsdebattens kraftcentrum.
Men ständigt denna dysterhet.
Visst går det bättre för Sverige än under Fredrik Reinfeldt.
Tillväxten är rekordhög och räntorna historiskt låga. Som Löfven påpekade i går har 120 000 jobb skapats och arbetslösheten är under sju procent.
Men om Socialdemokraterna ska kunna vinna nästa val måste de ta människors oro för välfärden på allvar. De måste våga bli sina egna största kritiker igen – även i maktställning.
Gårdagens regeringsförklaring var välskriven men något tunn. Det saknades konkreta idéer för att bryta den galopperande segregationen i skolan och vända utvecklingen. Personalbristen i sjukvården fick ingen lösning och det behövs fortfarande en plan för
att tågen ska börja gå i tid igen. Bland annat.
Men det fanns ett nytt tonläge, en känsla av allvar i Stefan Löfvens retorik.
Av att det är nu valrörelsen börjar.
Löfven har suttit halva mandatperioden och oppositionen är mer splittrad än på många år. De strider han pekar ut, om vinster i välfärden, kvotering i bolagsstyrelser och sjysta villkor för anställda när stat och kommun gör upphandlingar, kommer att prägla hösten.
Annie Lööf hotade omgående med ”konfrontation” i riksdagen.
Det vore verkligen på tiden.
För att vinna regeringsmakten igen måste Stefan Löfven våga ta risken att förlora den.