När verkligheten förstör för Löfven
2 juni 2016 Näringspolitik
I går lanserade regeringen fem stycken nya samverkansprogram där politik, näringsliv och akademi ska ta itu med vår tids stora frågor.
Samverkansprogram, ja.
Frågan är om en politisk glosa kan låta mer löfvensk. Och det är väl klart att en man som arbetat hårt på bilden av sig själv som en statsminister som verkligen bryr sig om industrins villkor och gärna samarbetar till slut skulle lansera samverkansprogram.
Pompöst och stjärnögt
Som kontrast till företrädaren som betraktade industrin som ”basically gone” är det förstås tacksamt. Ändå var det svårt att inte tänka på Fredrik Reinfeldt när ministrar, direktörer, myndighetschefer och professorer samlades i Bankhallen i går.
Reinfeldt var ju inte främmande för att instifta kommissioner, råd och diskussionsklubbar som skulle komma med svaren på samtidens utmaningar.
Hur det gick vet vi. Nästan ingen minns vad Framtidskommission föreslog. Ännu färre kommer ihåg vad Globaliseringsrådet ville. Det blir ju lätt pompöst och stjärnögt när politiker tar sikte på framtiden.
Det som Löfvens samverkansprogram ska tackla är viktigt på riktigt.
Det handlar om att få fram nya drivmedel och miljövänliga transporter. Det handlar om hur vi bygger gröna städer som håller ihop. Det handlar om att göra ekonomin mer resurseffektiv, om att få fram nya läkemedel och smarta vårdmetoder.
Och det handlar om att få svensk industri att genom digitalisering och robotisering växa.
Frågan är bara hur. Trots prat om samförstånd så finns det en del saker att bli osams om. Direktörerna på Svenskt näringsliv verkar mest se samtal med regeringen som ett sätt att säkra kärnkraften och sänka skatter.
Om de idéer och förslag som man kokar ihop ska bli verklighet så måste samförståndsmannen Löfven ta politiska konflikter om statens roll för näringslivet.
En grälsjuk opposition
Näringsminister Mikael Damberg talar om samverkansprogrammen som klassisk aktiv näringspolitik och lovar att staten ska öppna plånboken. Sådant har högerpartierna inget till övers för. Ja, om det inte handlar om rut-subventioner och statliga ingrepp för att sänka lönerna förstås.
Till detta kan vi lägga ett destruktivt politiskt klimat där en allt mer grälsjuk riksdagsopposition visat att de inte är det minsta intresserade av samverkan.
Att ta billiga poänger är förstås alltid roligare än att på allvar ta ansvar för svensk industri.