Europas vagga ligger i ruiner
När debatten domineras av stängda gränser visar den italienska katastrofen vad EU kan vara
Umbrien är Italien precis som vi föreställer oss det. Böljande berg, krokiga vägar och uråldriga samhällen som klättrar efter sluttningarna. Betande djur och skogsdungar, olivlundar och vingårdar. Gamla stenbyggnader, sluttande gränder och stensatta torg.
Rapporterna och bilderna som når oss från bergen runt Perugia gör nästan ont. Onsdagsmorgonens skalv mätte 6,2 på richterskalan och resultatet är förödande. Hundratals människor har mist livet, många fler är skadade eller har förlorat sina hem.
Orten Amatrice är i det närmaste utplånad. Nyligen utsågs den till en av landets vackraste historiska städer. I Italien betyder det en hel del.
Borde vara kärnan i EU-samarbetet
En gång tittade jag ut över kullarna i mellersta Italien och tänkte “det ser ut som en tavla”, bara för att genast inse att det egentligen var precis tvärtom.
Det är tavlorna som ser ut som det italienska landskapet. Hela vår bild av konst och skönhet har formats just här.
Antagligen låg de där kullar i grannlandskapet Toscana. Där är städerna kanske ändå lite mer beryktade, och vinerna lite mer berömda. Men det europeiska kulturarvets vagga står också i Umbrien.
Perugia, som i onsdags hamnade i jordbävningens centrum, kallades Perusna av etruskerna. Där Orvieto i dag tronar på toppen av klippan fanns av allt att döma det etruskiska Velzna.
Italien ligger mitt i skarven mellan den afrikanska och den euroasiska kontinentalplattan. Det betyder jordbävningar och vulkanutbrott. Det italienska samhället som så ofta blir sinnebilden av ineffektivitet är rustat för katastrofer.
Av allt att döma har räddningsarbetet fungerat, om man nu kan tala om att något fungerar när hundratals människor mist sitt liv.
Ändå är en katastrof som den Umbrien nu genomgår självklart ett ansvar för hela Europa, och inte bara för att en del av kärnan i den europeiska identiteten nu ligger i ruiner.
När Stefan Löfven utlovade de resurser Sverige har i katastrofarbetet var det kanske ett löfte utan särskilt mycket innehåll. Ändå uttryckte statsministern det som borde vara kärnan i det europeiska samarbetet.
Ett gemensamt ansvar
I en tid när europeisk solidaritet på sin höjd handlar om millitärt samarbete, finansiella regler och terrorbekämpning, och när debatten domineras av brexit och av ländernas försök att stänga sina gränser är det värt att komma ihåg.
Vid katastrofer som den som nu inträffat måste det finnas gemensamma system och förberedda rutiner i en union som EU.
Vi har en gemensam historia, och ett gemensamt ansvar.
För två år sedan brann skogarna i Västmanland. Italienska flygplan spelade en avgörande roll för att den branden skulle kunna släckas. Naturligtvis måste Sverige vara redo att göra allt också när människor i Umbrien nu ska försöka bygga upp sitt liv igen.