Feminism med stridsflygplan
När Margot Wallström (S) började tala om Sveriges utrikespolitik som "feministisk" framställdes det som något mjukt, naivt och lite undfallande mot Ryssland. "Rosaskimrande" var ett ord som återkom.
– Kvinnor, fred och säkerhet är ett tema som man kommer höra från mig, sa Wallström när hon utsågs.
Tonläget skiljer sig från företrädaren Carl Bildt (M), men hur är det egentligen med politiken?
Ibland säger man att det finns två skolor inom utrikespolitik.
En idealistisk som lägger tonvikt på hur världen förändras genom värderingar, mänskliga rättigheter och rättstatens principer.
En realistisk som betonar staternas strävan efter makt.
Sverige har historiskt tagit stor hänsyn till stormakter i vårt närområde, som undfallenheten mot Hitlertyskland under kriget eller tystnaden kring Sovjetunionens övergrepp i Baltikum. Men vi har samtidigt drivit en tydlig värderingsstyrd politik i andra delar av världen.
Vi tog ställning mot USA under Vietnamkriget, vi backade upp ANC i Sydafrika och PLO i Palestina. Vi var en ledande nation för nedrustning och mot kärnvapen. Och vi kände en nationell stolthet över vår starka röst i världen.
Det är denna blandning av realism hemma och idealism i världen Margot Wallström nu uppdaterar genom att lyfta feminismen som ett värde Sverige ska stå för. Och regeringen är uppenbarligen beredd att använda hela den utrikespolitiska verktygslådan, från diplomati och bistånd till soldater och stridsflyg.
Just nu flygbombar USA terrorsekten Islamiska staten, IS, med Sveriges goda minne. Även vårt flygvapen har tidigare bidragit till insatsen, med humanitär hjälp.
Margot Wallström vill nu gå längre och skicka soldater till Irak för att utbilda Peshmerga, den kurdiska gerillan. Det är en mycket konkret insats för att skydda civila som drabbas, till stor del kvinnor och barn, och bekämpa IS.
Att betona kvinnors roll i utrikespolitiken är ett ganska nytt sätt att resonera. I oktober är det 15 år sedan FN antog resolution 1325 där man lyfte in ett jämställdhetsperspektiv i frågor om fred, säkerhet och väpnade konflikter.
Det blev ingen revolution, fortfarande styr männen både krig och fredsförhandlingar, kvinnor är oftast reducerade till offer. Men det var en början.
När Margot Wallström 2010 blev FN:s generalsekreterares sändebud i frågor om konfliktrelaterat sexuellt våld var hennes uppgift att stärka kvinnors ställning både under och efter väpnade konflikter.
Feministisk utrikespolitik är ett sätt att flytta tyngdpunkten från staters säkerhet till människors trygghet. Även miljöfrågor, flyktingströmmar och sjukdomar som ebola ses då som säkerhetspolitiska problem.
Dessa tankar har funnits länge i utrikespolitiken men särskilt under Carl Bildt glömdes de ofta bort.
Och erfarenheten är tydlig - det spelar roll om kvinnor har makt, både för att förebygga konflikter och mildra dem. Om Margot Wallström lyckas bygga allianser för att åstadkomma verklig förändring vore det en historisk insats.
Problemet är bara att det än så länge saknas ett "hur". Feministisk utrikespolitik låter bra, men hur ska det gå till i praktiken?
Det dunkelt sagda ofta är det dunkelt tänkta så utan detaljer riskerar den nya utrikespolitiken snabbt att tappa i trovärdighet.
Margot Wallström behöver snart gå från ord - till handlingsprogram.