Tonen höjs i kampen om Europa
Eurovision - en glittrig kontaktzon
Vann rätt låt i Wien i går?
Ingen aning.
Eurovisionen handlar inte om musik, utan om europeisk identitet. Det är i alla fall vad forskarna säger.
Eurovisionsfestivalen har gått av stapeln varje år sedan 1956. Tävlingen har följt Europa från järnridån, genom krig och revolutioner, unionens utvidgning, ekonomiska kriser, institutionella kriser och förstås den näst intill permanenta europeiska identitetskrisen. Enligt akademikern Karen Frick från Brock University i Kanada fyller festivalen funktionen av symbolisk kontaktzon för de olika europeiska kulturerna. Ett glittrigt tjolabalo på bästa sändningstid som tillåter oss att simultant bekräfta vår nationella tillhörighet och vår gemensamma identitet som européer.
Det är bland tonartshöjningarna som den kulturella kampen om Europas mening, betydelse och gränser har utkämpats. Politiken har alltid avspeglat sig i tävlingen. Trots att den på pappret är förbjuden.
Det var ett mer dämpat startfält i år. Det sägs bero på den politiska situationen. Det pågår krig i Ukraina och eurokrisen har slutat vara kris och blivit ett permanent tillstånd. I fredags samlades EU-ledarna i Riga för ett möte om det östra partnerskapet. Medialt dominerades mötet dock av två andra frågor. Risken för ett grekiskt utträde ur eurozonen och risken för ett brittiskt utträde ur EU.
”Kom tillbaka och rädda mig” sjöng Maria Elena Kyriakou i refrängen till Greklands bidrag i går. Landet sägs bara vara veckor från bankrutt, arbetslösheten är 25 procent och nedskärningspolitiken har lett till något som nästan måste beskrivas som en humanitär kris. Det huvudsakliga dilemmat för den grekiska vänsterregeringen är att de valdes på mandatet att både avskaffa nedskärningspolitiken och hålla kvar landet i eurozonen.
Frågan är om det är möjligt.
De kan tvingas välja. Melodifestivalen har existerat i 60 år men euron enbart i 16. Ingen vet vad som riktigt händer om ett land tvingas gå ur. Kollapsande banker och besparingar som avdunstar när den återinförda drachman rasar i värde? Företag som går i konkurs och i värsta fall brist på medicin, olja och andra varor som kan bli svåra att importera?
Trots att den grekiska ekonomin är liten oroar sig världen för vilka chockvågor ett sådant scenario skulle kunna skapa. När investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs 2008 var det få som trodde att det skulle kunna dra med sig hela världsekonomin.
Men det var just vad som hände.
Finansmarknader är oberäkneliga ting.
Sedan tillkommer förstås den politiska aspekten. Grekland är medlem i NATO, och placerat där landet är i det sydöstra hörnet av Europa är det strategiskt viktigt. De europeiska ledarna vill inte se ryska intressen ta över eller kaos på den plats där så många flyktingar från Mellanöstern landar. Och om det är något som kan hålla kvar Grekland i euron så är det den politiska viljan.
Storbritannien är lite av en annan fråga. Att förklara brittisk EU-debatt är näst intill omöjligt. Den är en känslomässig högljudd sak, näst intill obegriplig för andra länder. Det är högern som är mot EU i Storbritannien och vänstern som är för. ”Vi rullade inte tillbaka statens gränser för att sedan se dem återinföras på europeisk nivå”, som Margaret Thatcher uttryckte saken.
Utöver detta handlar det om en djupt liggande ängslan för att förlora nationell suveränitet och en ovilja att se sig själv som en del av Europa. Oavsett att det tar två timmar och en kvart att åka tåg från London till Bryssel.
Ovanpå detta har invandringsfrågan hamnat. Hundratusentals central- och östeuropéer har kommit till Storbritannien för att arbeta och många britter uppfattar det som att det helt enkelt inte finns plats för fler människor på deras redan tätbefolkade ö.
David Cameron har av alla dessa skäl, men kanske främst för att lugna högerflanken inom sitt eget parti, lovat att omförhandla det brittiska medlemskapet i EU. Dessa nya villkor ska sedan ställas mot utträde i en folkomröstning senast 2017.
För att fortsätta förespråka brittiska medlemskap i EU vill Cameron ha utökad makt för det nationella parlamentet, förändringar i bidragssystemet för europeiska migranter och ja, egentligen är det rätt oklart. Det enda som säkert kan sägas är att vad David Cameron än kommer hem med för nya villkor så kommer högern inom hans eget parti att skrika att det inte är tillräckligt.
Den konservativa regeringen har redan meddelat att den vill upphäva den brittiska lagen om mänskliga rättigheter för att minska Europadomstolens makt i Storbritannien. I dessa populistiska spår lär den här regeringen fortsätta både hemma och i Bryssel.
I Storbritannien gillar man inte Eurovisionsfestivalen. Varje år hörs samma gnäll om varför britterna aldrig vinner. Och alltid är det någon annans fel.
Den brittiska politiska debatten uppvisar samma tendenser. Nästan allt kan skyllas på Europa. Samtidigt är det oerhört viktigt, inte minst för Sverige, att Storbritannien förblir medlem i EU. Det finns skäl att taktikrösta på Storbritannien, om inte i melodifestivalen så i alla fall när det gäller David Camerons förhandlingar med EU.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.