Språket speglar alienationen
I Svenska Dagbladet läser jag en intressant kolumn av språkvetaren Viveka Adelswärd. Hon noterar att man numera ofta hör människor säga att de ”arbetar som”?lärare, konsult eller snickare. I stället för att säga ”jag ÄR” lärare, konsult, snickare.
En positiv tolkning är att nutidsmänniskan ser sig själv som mycket mer än sitt yrke.?
Mer negativt tolkat handlar det om en konsekvens av en alltmer ryckig och osäker samhällsutveckling. Arbetsmarknaden har liksom allt annat blivit kortsiktig.?Ett arbete som sträcker sig över ett år betraktas som ovanligt och nästan som ett livstidsjobb. Korta anställningar, vikariat och projektarbeten hör till vanligheterna. Det kallas flexibilitet men betyder snarare otrygghet och osäkerhet.
Företag hyr ut personal. Människor arbetar några månader här och några månader där. Ena dagen kan man sitta i receptionen för Svenska Dagbladet, andra dagen för Ericsson. Nya låglönebranscher uppstår och många behöver ha fler än ett arbete för att få ihop tillräckligt med pengar.
I flexibiliteten ligger utbytbarheten. Sådana värden som kunskap och erfarenhet rankas inte lika högt som förmågan att anpassa sig till nya situationer – att helt enkelt glömma det gamla och genast påbörja det nya.?
”Jag arbetar som säljare. Just nu.” Så lyder nutidsmänniskans presentation av sig själv. Frågan är vad det skapar för självkänsla och syn på arbetets värde.
Viveka Adelswärd noterar också att ordet ”roll” används allt oftare. Man talar exempelvis om olika chefsroller inom ett företag. Det är inte bara näringslivet som har ”rollbesättningar” utan också politiken och folkrörelserna. Vi diskuterar ”politikerrollen” och ”ombudsmannarollen”.
”Anta aldrig prästrollen”, sade jag till mina kollegor i en predikan på Pastoralinstitutet förra året. Det var nog en del som hickade till.
Men jag menar det verkligen: anta aldrig prästrollen!
Bengt Nerman diskuterar problemet när journalistik blir en form av rollspel – att ha en roll är att spela ett spel med vissa regler. Journalisten skriver och talar som del av ett spel, hon handlar rutinmässigt i sin relation till läsare eller lyssnare.
Risken är att journalisten producerar eller sänder i stället för att tala till människor som ska ta till sig budskapet och kanske handla på dess grund – journalisten glömmer att hon är en ansvarig människa.
”Människor som är bara roller är livsfarliga: de blir instrument i ett spel de inte kan genomskåda”, säger Nerman.
I stället för att spela en roll bör vi leva vårt kall, bör vi försöka vara nära vårt eget liv, vara autentiska. Vi spelar inte bara roller. Nej, vi är ansvarigt handlande medmänniskor.
Kanske speglar vårt språk det som Karl Marx kallade alienation? Marx tog detta begrepp från Martin Luthers lära om kallelsen. Enligt Luther ska arbetet vara till för min nästas skull annars är det alienerande. När snickaren bygger gör han det för att hans medmänniskor behöver det. När läraren undervisar är det för elevernas skull.
Det vanliga vardagsarbetet är att älska sin nästa i enlighet med kärleksbudet.?
Om svenska kyrkan i dag följde sin Luther skulle den ifrågasätta en produktionsordning där vi inte längre skapar utifrån vår nästas behov utan för vad som anses mest lönsamt på marknaden.?
I kortsiktighetens och ryckighetens tid görs vi till främlingar för varandra. Och för oss själva.