Nu backar Cameron om EU-invandringen
Med en sliten resväska kommer han till Storbritannien över havet i en livbåt och sedan med tåg till London där han hittas på stationen av familjen Brown.
Filmen om björnen Paddington efter Michael Bonds barnböcker går just nu upp på bio. I sin röda hatt och blå duffel har björnen Paddington blivit en nationell symbol för Storbritannien.
En invandrare från Peru har därmed blivit något av det mest brittiska som finns. Och det är inget konstigt med det.
Storbritannien är ett land som i hög grad får sin nationella identitet genom sin globala identitet.
Just därför är det så väldigt svårt att förklara vad som har hänt i Storbritannien de senaste två åren.
Brittisk politik har blivit besatt av invandring. Och för resten av Europa är det svårt att förstå hur premiärminister David Camerons tal i fredags om att begränsa vissa bidrag för EU- migranter var ett steg framåt för öppenheten i EU.
Men det var det antagligen.
Eller åtminstone ett steg bakåt från avgrunden.
Storbritannien är inget särskilt rasistiskt land. Skulle en mörkhårig person född utanför Europa fråga mig var de borde söka sig, Storbritannien eller Sverige skulle jag antagligen säga Storbritannien.
Eftersom det skulle vara lättare att bli accepterad här.
När ”invandringen” diskuteras är det inte huvuddukar, eller hårfärg, eller ”kulturella skillnader”.
När ”invandringen” diskuteras handlar det om EU.
Den helt vansinnig idén: att Storbritannien bör lämna EU för att kunna stänga sina gränser för andra européer, har blivit inte bara en etablerad position, omhuldad av exempelvis landets utrikesminister Phillip Hammond, den har blivit en verklig risk.
Det senaste året har premiärminister David Cameron försökt bemöta det främlingsfientliga hotet från anti-EU-populisterna i UKIP med att närma sig dem. Påhejad av sin inhyrda australiska valstrateg har han öppet flörtat med de främlingsfientliga stämningarna.
Får man tro brittiska kvällstidningar tar EU-migranterna inte bara britternas jobb, de latar dessutom runt på bidrag hela dagarna.
Hur bägge dessa ting är logiskt möjliga, samtidigt, är oklart.
Många EU-medborgare utnyttjar den fria rörligheten och många av dem kommer till Storbritannien. Det finns skäl till att det där att åka och jobba på pub i London efter gymnasiet började kallas för ”tjejlumpen” i Sverige.
Efter EU:s utvidgning 2004 kom framförallt många öst- och centraleuropéer attraherade av det starka pundet.
I ekonomiska termer har EU-migrationen gynnat den brittiska ekonomin.
Men den har också skapat spänningar.
Storbritannien är ett land utan starka fackföreningar och med en stor svart sektor. Lönerna längst ner på arbetsmarknaden har urholkats och bilden av att detta beror på den stora arbetskraftsinvandringen från Öst- och Centraleuropa har satt sig.
Exakt hur sambandet ser ut tvistar dock ekonomerna om.
Storbritannien är också ett tätbefolkat land, bristen på bostäder är stor och både välfärds- och sjukvårdssystemen är knappast anpassade till modern tid.
När jag flyttade från Sverige till London fick jag relativt omedelbart ett brev från försäkringskassan som meddelade att jag var utförsäkrad från Sverige och nu hörde till det brittiska sjukvårds- och försäkringssystemet.
Det är så EU-reglerna ska fungera.
Problemet i Storbritannien är att det inte finns några personnummer, ID-kort eller någon ordentlig folkbokföring. Därför finns det ingen riktig möjlighet för staten att veta vem som är i landet och vem som använder till exempel sjukvårdssystemet.
Bilden av att det finns en omfattande ”social turism” har därför kunnat sprida sig.
Vad som eventuellt är sant är det i princip ingen som vet.
Många av de brittiska bidragssystemen är, till skillnad från de svenska transfereringssystemen, dessutom inte byggda som försäkringar. Det går därför att som migrant från ett annat EU-land omedelbart kvalificera sig för utbetalningar, som det i andra EU-länder skulle ha tagit tid att tjäna in till.
Detta system i kombination med stor migration upplever många britter som orättvist.
Dock tyder det mesta på att EU-migranter sällan tar ut bidrag.
Den rimliga slutsatsen av denna debatt vore förstås: modernisera er förvaltning, skaffa er ordentliga fackföreningar, ID-kort och socialförsäkringar då!
Men istället har det handlat om att skylla på EU-migranter och vråla om att Storbritannien borde gå ur EU och stänga gränsen.
När David Cameron i fredags skulle hålla sitt linjetal om migrationen väntade sig de flesta någon form av katastrof. Att premiärministern skulle förespråka invandringsstopp från EU, vilket vore oförenligt med unionens regler och därför pressa Storbritannien mot utgången.
Istället stod David Cameron faktiskt upp för den fria rörligheten och lyfte fram idén om tidsgränser för EU-migranter innan de kan få tillgång till vissa bidrag, som alternativ lösning för att blidka hemmaopinionen.
En del av vad David Cameron föreslog skulle kunna få diskriminerande konsekvenser, annat var mer rimliga anpassningar till resten av EU.
Den fria rörligheten till Storbritannien verkar hursomhelst för tillfället räddad.
Huruvida detta också markerar början till slutet på David Camerons flört med det främlingsfientliga återstår att se.
Han har förlorat i opinionen på att närma sig UKIP.
Paddington med sin förtjusning i marmelad och artiga sätt är mer engelsk än det moderna England.
Han tvingas hantera sin besvikelse över att folket inte längre bär hatt eller hälsar artigt.
Förhoppningsvis kommer den stackars björnen dock att slippa hantera ett folk som argsint ropar åt honom att åka hem.